– Jag tycker det är en väldigt fin serie och viktigt att ni tar upp problemet på det här sättet för det blir en kraftfull signal som visar att det här är ett problem som rör oss alla, säger Ullakarin och fortsätter: problemet nu är att självmorden ökar och att människor, trots att vi har det förhållandevis bra i det här landet, inte ser någon annan utväg än att försvinna från livet. Konkret är det ju så att den psykiska ohälsan ökar och det är nästan alltid psykisk ohälsa som ligger bakom ett självmord och psykisk ohälsa i sig kan ofta hänga ihop med att man känner sig utanför, man saknar gemenskap och att man inte står ut med sitt liv.

Hur ser du på medias roll, vissa anser ju att man inte ska rapportera om självmord?

– Om man inte rapporterar alls bidrar ju till de tabun och myter som finns runt självmord, men det är ju viktigt att man rapporterar ansvarsfull om självmord och att det är en konsekvens av ett stort lidande och att det finns hjälp att få. Det är viktigt att trycka på det, förändring är alltid möjlig.

Ja, du har ju skrivit en bok om konsten att rädda liv, så hur gör man?

– Ja det är ju en konst och man kan göra det på olika sätt, men det viktigaste är att våga kliva fram och ställa frågan om man har en misstanke om att någon funderar på att ta sitt liv och erbjuda sig att hjälpa till och se sig själv som en resurs för en annan människa som har det svårt. Men visst det är svårt. Men ofta tränar vi ju på sånt som är svårt och det kan vi göra här också, både inom vården och som medmänniskor. Att ersätta de här fraserna där man bara förväntar sig svaret bra, med frågor som att ”jag vill verkligen veta hur du mår för jag är orolig för dig då du verkar så nedstämd”.

Kan det vara så att, förutom att vi kanske inte riktigt vågar ställa de svåra frågorna, också försvarar det med att det nog ”bara” är ett rop på hjälp, det är inte allvar som någon gör ett självmordsförsök?

– Det är lite lustigt att vi säger så för min erfarenhet är att om människor ropar på hjälp, så gör de det för att de vill ha hjälp. Man skulle ju inte gå förbi någon som håller på att drunkna och ropar på hjälp och säga att det är nog bara ett rop på hjälp och gå vidare. Ett rop på hjälp är ju något positivt också. För den som vill dö är alltid ambivalent och vill också leva så det vanliga är att man ger livet en chans.

Det finns ju dem som säger att om någon bestämt sig för att ta sitt liv, så gör de det?

– Det är en myt som är farlig och helt felaktig. Vi vet att av de som gör ett självmordsförsök och överlever är det kanske 90 procent som sen dör av något helt annat än självmord.

Någon annan myt du vill avliva?

– Ja, att man inte ska prata om självmord för att inte väcka den björn som sover. Det är också en riskabel myt, det finns en rädsla av att om jag pratar självmord med dig så skulle det plantera en tanke i ditt huvud som får dig att faktiskt ta ditt liv. Det är ju ganska orimligt att tänka så.

Det är med smittspridning då, att om man pratar om självmord skulle det sätta igång en lavin av självmord?

– Det är ingen lavin vi pratar om, men det finns en smittspridning, framförallt hos unga. Kanske 10 procent av självmorden hos tonåringar kan bero på smitta, så det är ju ett farligt fenomen, så här är det viktigt att vuxna kommer in och bryter och vågar vara tillgängliga när ungdomar inte ser någon annan utväg än att försvinna från livet.

Men då skulle man ju kunna säga, utifrån det, att det kanske är bra att inte rapportera om självmord då?

– Jo, men då sopar man det under mattan och lämnar människor, som inte känner sig delaktiga i en gemenskap, ensamma med sina tankar. Om man tänker att det är något man skäms över, vilket vi ju alla gör ibland, och tänker på hur det känns innan man har pratat med någon så växer det och blir väldigt stort, så att sätta ord på saker är en förutsättning för att kunna göra något åt det. Därför är det viktigt att prata och det är farligt att lämna människor ifred med den här typen av tankar.

Anhöriga verkar ofta uppleva att det lämnas ensamma efter att en anhörig tagit sitt liv, vad tänker du om det?

– Jag ser ju i min egen forskning, på 700 föräldrar som mist ett barn i självmord, att många drabbas av ångest och depressioner, så här måste vi hitta riktlinjer på hur vi tar hand om människor, och inte bara frivilligorganisationerna som gör ett jättebra jobb utan t. ex vården, som 96 procent av föräldrarna i studien hade önskat kontakt ifrån när de drabbades, så det är aldrig farligt att fråga.

Något du vill tillägga?

– Ja att viljan att dö, den viljan ska man se som högst tillfällig, för det grundläggande hos oss människor är att vi vill överleva och vi vill leva, och om man tänker så och ser sig som en resurs för andra, så är det lättare att våga ingripa.