Nyhetsteckens reporter Johanna Kankkonen har intervjuat Mårten Ferm-Högberg och Robert Lindell, som bland annat vänder sig mot att de döva barnen placeras ut på olika avdelningar och inte i en gemensam grupp.

Vi har också kontaktat Klöverängens rektor, som trots att vi påmint har valt att inte svara på våra frågor. Rektorn hänvisar till att Örebro kommun befinner sig i stabsläge på grund av smittspridningen av coronaviruset.

Nyhetstecken har ställt följande frågor till Klöverängens rektor:

– Vad är tanken med att placera ut de döva barnen på olika avdelningar?

– Varför finns det inte en fullt teckenspråkig avdelning för de döva barnen?

– Varför har inte coda eller barn med ci också förtur på samma sätt som döva barn?

– Håller ni med föräldragruppen om att Klöverängen skulle vara en bra miljö för deras första språk?

– Många av barnen på Klöverängen går vidare till Specialskolan och undervisning på teckenspråk.Vilket ansvar har Klöverängen att förbereda barnen på sådan undervisning?

– Kattungen hade ett samarbete med Specialpedagogiska skolmyndigheten. Varför har det upphört?

– Föräldrarna känner att de inte har lyssnats på när de gett förslag om förbättringar. Vilka möjligheter har föräldrarna till döva barn att påverka verksamheten?

Intervjun med föräldrarna översatt till svensk text:

Johanna:

Ni är båda föräldrar till barn som går på förskolan Klöverängen, och ni upplever att det finns problem med förskolan, kan ni berätta?

Mårten Ferm-Högberg:

Ja, främst är det den teckenspråkiga miljön som vi tycker har varit ett problem under lång tid. Det har vi försökt göra nåt åt på olika sätt, via olika politiker och via rektorn. Vi har framfört att vi tycker utvecklingen är dålig och förändringen med förskolan blev inte vad vi hade önskat.

Robert Lindell:

Jag håller med. Det är den teckenspråkiga miljön, men också att de har spridit ut de döva barnen på olika avdelningar.

Vi har flera gånger föreslagit att de i alla fall skulle kunna testa och göra en eller två avdelningar med bara döva barn, men… ja de säger att de hör vad vi säger. Men de kan inte ens tänka sig att prova. Nu har de en ”turkos dag” eller två timmar en gång i veckan, nu har det utökats till två eller tre dagar i veckan. Men det är ju ingen där som är fullt teckenspråkig, mina barn är döva och deras första språk är teckenspråk! De vill ju ha en fullvärdig kommunikation, men så är det inte.

Johanna:

Ni säger båda två att den teckenspråkiga miljön inte är bra, kan du ge något exempel?

Robert Lindell:

Ja, ett exempel är att alla pedagoger inte jobbar 100% och går lite om varandra, det betyder att ibland när jag lämnar på förskolan så är det en pedagog som inte kan teckenspråk som tar emot oss, någon som kanske bara kan lite grann.

När de äter tillsammans så är alla andra barn hörande, och det är inget fel på hörande barn, det är inte det jag menar, men var finns kommunikationen?  Mitt döva barn ska alltså vara på förskolan, äta frukost och sen inte ha någon att leka med tills nästa döva barn kommer. Det funkar väl när de är riktigt små, men inte när de blir äldre.

Gör man en avdelning med döva barn får de yngre också döva förebilder bland de äldre barnen som gör dem motiverade och de utvecklar sitt teckenspråk.

Men nu när de är spridda på olika avdelningar för att de döva barnen ska uppmuntra hörande barn att lära sig teckenspråk. Det är väl en fin tanke, men när det blir på bekostnad av de döva barnen tycker jag att det är fel.

Johanna:

Vad har ni gjort nu för att förbättra situationen?

Mårten Ferm-Högberg:

Vi har försökt med ganska många saker. Alltså...från början, 2015, så påpekade vi vilka problem vi trodde att det kunde bli av det här, och då försökte vi påverka politikerna. Vi hade ju till och med ett extra möte för att prata om den här flytten men de klubbade igenom och genomförde den i alla fall. Då sa de att de skulle säkerställa den teckenspråkiga miljön, det är fem år sen nu.

Och sen dess har vi försökt påverka genom att ha koll på vilken kvalitet den teckenspråkiga miljön på förskolan håller. Och vissa saker är lite konstiga, och vi har inte fått svar fullt ut på våra funderingar.

Sen efter två år fick vi plats på Klöverängen till vårt barn och det var då vi upptäckte att det fanns allvarliga brister, och så började vi igen med att försöka påverka rektorn för förskolan, vi vände oss till politikerna igen och nu till media eftersom… det nu har gått snart ett år, egentligen fem år, men vi har jobbat aktivt nu det senaste året för att försöka få rektorn att förstå vilken kompetens som behövs, och vi har bidragit med ganska mycket men det är som att de inte bryr sig.

Och jag blev lite chockad faktiskt. Vi har försökt påpeka att det är viktigt med kompetens och kvalitet. Rektorn har lyssnat på oss och sagt att hon tar emot våra åsikter, och politikerna har också sagt att självklart tar vi emot era synpunkter och försöker göra så gott vi kan, men byråkrati tar tid. Deras vision är att döva barn ska ha rätt till teckenspråk, men att placera ut barnen på olika förskolor är fel väg att gå.

Nu jobbar vi för att, på Klöverängen som har rätt resurser med rätt kompetens, att barnen inte ska vara utspridda på olika avdelningar utan vara en grupp. Och vi vill försöka skapa ett centralt samarbete med SPSM för att rektor ska förstå att det är viktigt att det här är en viktig utveckling för barnen och man måste göra det nu!

Johanna:

Hur mår barnen och ni föräldrar i den här situationen?

Mårten Ferm-Högberg:

Ibland känner man sig frustrerad och hjälplös.

För om vi visar vår ilska så finns risken att dörren stängs helt, så det är en jobbig situation. Och samtidigt ser vi när barnen utvecklas och inte…

Jag kan ta ett exempel: Nu har vårt barn varit sjuk och hemma från förskolan i två veckor enligt folkhälsomyndighetsens rekommendationer, och vi ser ju stor skillnad! Till exempel så sover han inte lika ofta hos oss på nätterna, och har under den här tiden inte kissat i sängen på natten, äter mycket mycket bättre, och är mycket gladare! Det kan säkert finnas flera skäl till det men när man ser det här så kan man ju börja fundera vad det egentligen är som pågår?

Men det går ju inte att fråga barnet vad som är fel på förskolan, för barnen är ju så lojala mot oss föräldrar, så ibland är det svårt att få dem att säga ifrån. De vill inte göra oss ledsna, men vi märker ju att det är något. Så det här måste man ha koll på!  Från vårt perspektiv så är vi ju oroliga, för den språkliga delen blir upphackad. Men utifrån deras perspektiv så tycker de att de använder mer teckenspråk och tycker inte att det är nån fara, men det vissa saker har de inte tänkt på…!

Robert Lindell:

Precis, jag känner mig orolig för det som Mårten redan har sagt, så när jag lämnar mitt barn på förskolan och ska åka till mitt jobb så känner jag att jag inte vill lämna mitt barn för jag vet att hon eller han blir ensam…. Men jag måste ju till jobbet. Jag får jättedåligt samvete!! Och när jag hämtar så säger de att allt har gått så bra!  Och så kanske de ser det, men jag ser andra saker, som Mårten sa att de sover i sin egen säng, är trygga och blir mer självständiga, utvecklas och klarar mer och mer.

Johanna:

Ni har ju berättat om att de döva barnen är utspridda på olika avdelningar. Tror ni att det skulle räcka som förändring om man istället såg till att alla döva barn gick på samma avdelning?

Mårten Ferm-Högberg:

Det kommer nog aldrig bli tillräckligt egentligen.

Men att man kan garantera det bästa.

Då skulle barnen förstå och kunna utveckla sin egen identitet och det skulle barnen tjäna på i längden, så det tror jag på!