Arvin sitter lutad mot en vit yttervägg utanför den barack som idag är hans hem. Några meter bort sprakar en eld där en av grannarna som bäst kokar lite tevatten. På håll hörs barns skratt från lägrets fotbollsplan.​​

– Vi har bott här i ett år nu. Myndigheterna säger att vi kan bli kvar i ytterligare ett, men många här oroar sig för att det kanske kommer att bli ännu längre, säger han.​​

Överbefolkade baracker

4 000 personer bor i just det här lägret. Många av dem är liksom Arvin från samhället Petobo, en av de platser som drabbades allra värst av jordbävningen. Här bor de tätt tillsammans i baracker som avdelats för att skapa små hem. Varje familj har fått en yta på tre gånger fyra meter.​​

Barackerna är tänkta att vara tillfälliga boenden under två år. De har satts upp av de indonesiska myndigheterna i samarbete med olika hjälporganisationer, i väntan på att det byggs nya permanenta boenden för Arvin och andra som drabbade.​​

– Jag och alla andra här vill flytta hem till Petobo igen. Om vi inte återvänder finns det risk för att samhället försvinner. Upphör att existera, säger Arvin. ​​

Förvandlades till lera

Problemet är Petobo var en av de platser som, i samband med jordbävningen, drabbades allra värst av ett geologiskt fenomen som kallas likvifaktion. Det innebär att fast mark som på förhand innehåller mycket vatten plötsligt förvandlas till lera. När det skedde sjönk hus, bilar och människor när marken öppnade sig. Hela kvarter försvann i leran.​​

Geoogen Abdulah, som är professor vid universitetet i Palu, berättar att Petobo var en av sammanlagt tretton platser som utsattes för likvifaktion. Att flytta tillbaka till dessa områden igen vore farligt, enligt honom.​​

– Vi kommer aldrig att kunna förhindra likvifaktion, så länge vi inte lär oss att först förhindra jordbävningar. För dessa hänger ihop. Det vi kan göra är dock att se till att vi inte längre bor på platser som en gång utsatts för likvifaktion, eftersom vi vet att marken där är instabil, säger Abdulah.​​

Svårt hitta mark

Presley Tampubolon är högste myndighetschef för återuppbyggnaden i Palu. Han säger att 7 000 förstörda hus måste ersättas och att det är en svår uppgift att hitta ny mark för så många drabbade människor och familjer på en gång.​​

Enkäter har gått ut till drabbade för att försöka utröna vart människor skulle kunna tänka sig att flytta, om en flytt tillbaka till hembyn blir omöjlig. ​​

– Innan vi sätter spaden i jorden måste vi veta åt vem vi bygger och att människor verkligen vill bo just där, säger Presley Tampubolon.​​

I lägret har Arvin fått sällskap av Alfin Ladjuni, också han hemlös efter jordbävningen. Arvin och Alfin har bott ett år i lägret och tanken är alltså att det ska bli max ytterligare ett år.​​

– Det känns som om det kommer att bli längre än så, säger Arvin.​

Tror ni att lägret här finns kvar om ett år, trots alla planer?​​

– Ja, jag är rädd för det, säger Alfin Ladjuni​​

​​Fotnot: Som många andra indonesier har Arvin och geologen Abdulah bara förnamn.