Som arkitektstudent i Budapest var han en av dem som tände stubinen och utlöste en frihetsexplosion. Tryckvågen slungade honom till Stockholm.

Som 71-åring minns han fortfarande mycket klart det unika demokratiska möte som studenterna tvingade fram på Tekniska högskolan för 50 år sedan; en överfull aula med professorerna och skolans kommunistiska parti- och militärledning på podiet. Åratals uppdämt missnöje och frustration bröt sig loss och forsade fram.

-Vi började diskutera att Imre Nagy skulle återkomma som premiärminister och att man skulle återge jordbrukarna friheten och att det skulle hållas riktiga val med flera partier.

Reste sig och gick

Så småningom kom också kravet att ryssarna skulle dra sig tillbaka från Ungern. Då reste sig hela partiledningen och lämnade mötet.

Imre Nagy hade blivit regeringschef 1953 och inlett ett försiktigt reformarbete. Efter knappt två år tvingade partiets stalinister honom att avgå.

-En av mina klasskompisar, som också kom till Sverige, skrev ihop de 14 kraven och läste upp dem och vi röstade om dem. Vi skickade en bil till radiohuset, men där ville man inte ta emot våra krav. Då beslutade vi att vi skulle ha en stor manifestation dagen därpå, den 23 oktober, säger Laszlo Marko, när han i Ungerska riksförbundets hus i Stockholm berättar om de dygn som skakade världen och som skulle ge honom ett nytt land och nytt medborgarskap.

Måndagens möte utanför parlamentsbyggnaden blev än mer historiskt än det i högskolans aula.

-Det var en fantastisk känsla att se och höra hundratusen människor sjunga, tätt, tätt packade. Folk hade till och med klättrat upp i lyktstolparna. Senare slocknade belysningen och det blev kolmörkt. Vi såg ingenting men då tog folk fram tidningar och tände dem som facklor, en fantastisk syn när alla åter sjöng nationalsången. Den var förbjuden så det var en viktig manifestation.

”Vi är ungrare!”

-Ljuset återkom och efter ytterligare några timmars väntan kom Imre Nagy. Han började med att säga ”kamrater”, det var ju det vanliga tilltalsordet i landet. Och då ropade folket: ”Nej vi har inga kamrater här, vi är ungrare”.

Efter mötet gick en folkmassa till Varosligetparken och den förhatliga statyn av Josef Stalin. Kort därefter var symbolen för tyranniet omkullvräkt och demolerad.

Några timmar senare i gryningen ryckte sovjetiskt pansar in i huvudstaden. De första skotten föll och folk dog. Forskare uppskattar antalet dödsoffer under de veckor ungrarna försökte kasta av sig kommunismen till minst 32.000.

Den 30 oktober, när större delen av den ungerska militären ställt sig på folkets sida, drog Sovjetunionen bort trupperna från Budapest.

-Vi upplevde då en fantastisk frihetskänsla i hela Ungern, säger Laszlo Marko som inte själv kunde delta i kampen på gatorna.

-Jag bodde i en järnvägsstation och den blev omedelbart ockuperad. Min far var stationschef där och vi fick inte lämna huset, som var omringat av vakter hela tiden.

Sovjetiskt pansar

Den 4 november förbyttes frihetskänslan i förtvivlan och en desperat kamp mot övermakten. Fem sovjetiska divisioner invaderade Budapest efter att ha omgrupperats och fått förstärkningar vid gränsen.

-Det var en hemsk upplevelse att se pansarvagnarna, de modernaste ryssarna hade. Och de sköt åt höger och åt vänster, utan urskiljning. Det såg fruktansvärt ut, minns Laszlo Marko.

När revolten slagits ned förstod han att framtiden inte fanns i Ungern.

-Men jag hade svårt att övertyga min flickvän. När hon väl bestämt sig åkte vi iväg den 30 november och kom över gränsen till Österrike.

På Luciadagen 1956 anlände Laszlo Marko till Mölle i Skåne. Studierna började senare om på Chalmers.

Vid Slussen, som 13-åringen beundrat på bild, finns numera ett Hiltonhotell och Sveriges kommuner och landstings hus. Arkitekt: Laszlo Marko.

Källa: TT