Det är en solig sommardag i Oslo, men när som helst kan allt förbytas. Ett skrik, en smäll, en känsla, så är Adrian Pracon tillbaka på Utöya den 22 juli 2011. Skräcken, ljuden: allt är lika tydligt som då, precis som ansiktena på vännerna som dör.

– Jag visste inte de första åren att skuldkänslan skulle vara så stark. Jag känner skuld för allt jag inte gjorde annorlunda. När jag låg där och spelade död – varför tog jag inte en sten? Varför kastade jag mig inte över honom när han vände ryggen till?

Ångest hos många överlevare

Skuld och skamkänslor är vanliga hos de 495 som överlevde. 70 procent av de överlevande drabbades av ångest och depression efteråt, visar en forskningsstudie. För några gick det så långt att de inte visste om de ville leva. En av dem var Adrian.

– Det är ju obegripligt egentligen. Hur kan man gå och göra gärningsmannens jobb, och ta sitt liv när man hade turen att överleva? Men man får ingen fred och ro. Det är så svårt att förklara, varför överlevde jag och inte han eller hon?

Ingen unik upplevelse

Professor Grete Dyb är projektledare för den forskargrupp som följt de överlevande. Hon känner igen Adrians berättelse.

– Vi såg det redan efter mindre än ett år. Många var ledsna och uppgivna. De såg ingen väg ut, och några hade allvarliga självmordstankar. Tack och lov har den gruppen minskat.

”Vissa dagar går helt enkelt bort”

Adrian sökte hjälp på en psykiatrisk klinik. Fem år efter Utöya har han börjat lära sig att leva med minnena, att hantera de dåliga dagarna och de flashbacks som kan komma när och var som helst.

– Jag har blivit bättre på att lyssna på mig själv och min kropp, men vissa dagar går helt enkelt bort. Jag måste använda mina krafter till minnena, och till att hålla mig vid liv. Med tiden hoppas jag kunna lära mig mer om när minnena kommer och hur starka de blir.

Vill möta skolungdomar

Adrian mötte Breivik flera gånger. Han såg honom i ögonen och bad för sitt liv. Vid ett tillfälle skonades han. Nästa gång sköt Breivik för att döda, men träffade Adrians axel.

Minnena av vännerna som dör, tankarna på gärningsmannen, viljan att förstå har drivit Adrian att börja studera. Han vill specialisera sig på extremism och terrorism.

– Min vision är att möta skolungdomar, prata med dem och förklara vad terrorism är. Hur de ska förhålla sig till det och hur mycket de måste avstå från det. Hur fel det är att ta någons liv.