Det kan låta hårt att kalla kvinnors rättigheter för ett särintresse. Men beslutet att COP25 i Madrid ska förhandla fram en aktionsplan för att mildra kvinnors utsatthet i ljuset av klimatkrisen trasslar till de redan trassliga förhandlingarna. Klimatdiplomaterna ser inte fram emot att behöva förhandla med konservativa länder som Saudiarabien och Brasilien om en särskild aktionsplan för kvinnor och klimat. Plötsligt riskerar COP25 i Madrid att hamna i bråk kring känsliga formuleringar om hur man ska stärka kvinnors mänskliga rättigheter.
Det är viktigt men ligger långt ifrån det som mötet borde handla om, nämligen det planetära nödläge som FN:s klimatpanel IPCC och FN:s miljöprogram Unep rapporterat om i höst. Nya forskningsrapporter har bland annat varnat för att avsmältningen av isarna gör att havsnivån stiger mycket snabbare än beräknat och att världens länder måste öka sina klimatlöften med fem gånger om den globala uppvärmningen ska stanna på 1,5 grad.
Stor klimatsårbarhet hos barn
Det var Nya Zeeland som i all välmening drev igenom att Parisavtalet bör innehålla en egen klimathandlingsplan för kvinnor eftersom många fattiga kvinnor lever liv som är särskilt utsatta för klimatförändringar. Kvinnor är också i mindre grad än män delaktiga i klimatåtgärder.
Men en extra stor klimatsårbarhet finns också hos barn. Och ursprungsbefolkningar. När en fråga växer sig tillräckligt stor på FN-arenan så strömmar säkert som amen i kyrkan en rad intressegrupper till den arena som för tillfället står i det mediala rampljuset och där det finns pengar. Just nu utgör den globala klimatkrisen den arenan. När särintressen vill göra sin hjärtefråga till del av huvudförhandlingarna riskerar huvudförhandlingarna att bli svagare.
De länder som väntas bromsa långtgående skrivningar om kvinnors rättigheter i aktionsplanen är några av de länder som finns i en grupp kallad ”Likeminded Developing Countries” (LMDC), flera av dem oljeproducerande nationer som Saudiarabien, Venezuela, Iran och Kuwait. Saudiarabiens statligt ägda oljebolag står ensamt för 4 procent av de globala klimatutsläppen, enligt en undersökning gjord av The Guardian.
Upplagt för bråk
LMDC och flera andra växande industrinationer råkar också vara de som är på kollisionskurs i Madridmötets huvudfråga, den om Artikel 6 i Parisavtalet, som ännu inte är färdigförhandlad. Den handlar om hur rika länder ska kunna satsa på projekt som minskar utsläppen i fattiga länder, åtgärder som oftast är billigare än att försöka göra motsvarande nedskärningar i det egna landet. De rika länderna vill sedan kunna räkna dessa utsläppsminskningar till sin egen koldioxidbudget fast de skett i ett annat land.
Det tycker bland andra Brasilien är en dålig idé. De menar att om en minskning skett i till exempel deras utsläpp genom att ett rikt land låtit plantera skog, så ska också Brasilien få räkna detta som sin minskning. Det kallas för dubbel bokföring och det tjänar inte klimatarbetet på, eftersom minskningen de facto bara skett en gång. Här är det upplagt för bråk och enligt källor till SVT ser klimatdiplomaterna hellre att man skjuter upp Artikel 6 till nästa COP-förhandling 2020 i Glasgow än att man får ett svagt avtal i Madrid.
Ytterligare en knäckfråga blir att de fattigaste länderna vill ha mera pengar från de rika länderna för att kompensera för skador och förluster som uppstår på grund av det allt mer extrema vädret. De vill ha mer stöd och förståelse medan andra länder säger nej och tycker det kan räcka med en plattform för erfarenhetsutbyte.
Kommer skapa stor besvikelse
Men det som de globala klimatförhandlingarna i Madrid inte kommer att handla om är hur snabbt världens länder är beredda att minska sina koldioxidutsläpp. Aldrig tidigare har ett globalt toppmöte inletts där det varit en så astronomisk skillnad mellan forskarnas varningar och politikernas ambitioner. Aldrig tidigare har FN:s klimatpanel IPCC varit så kristallklara och säkra i sina slutsatser; människans utsläpp värmer planeten och de 30 senaste årens klimatmodeller om varmare, blötare och mer extremt väder slår nu in med kuslig precision. Det går snabbare än vad forskarna befarat.
Men Parisavtalet är världens mest komplicerade globala juridiska ramverk som någonsin upprättats. Sedan det antogs 2015 har diplomater från 200 länder fortsatt att precisera och försöka mejsla fram regler. I år om Artikel 6 och en könsbaserad aktionsplan. Men i ljuset av det globala nödläge som utlysts under det gångna året kommer toppmötet skapa stor besvikelse.
Andas om höjda ambitioner
Madridmötets dagordning är inte i närheten av att ta upp det som borde stå i centrum, politikernas alltför svaga löften att snabbt avveckla kol- och oljeanvändningen. Den frågan ska tas upp nästa år, vilket därmed innebär ett långt viktigare klimattoppmöte.
I vägen för skärpta klimatåtaganden står en växande ekonomisk lågkonjunktur i världen och risk för ökade konflikter i dess spår.
Istället får Madridmötets eventuella framgång mätas på andra sätt. Det är en framgång att de globala klimatförhandlingarna fortfarande pågår. I en tid när nationalismen gör sitt segertåg över världen är det för många djupt hoppfullt att det fortfarande pågår multilaterala förhandlingar där alla världens länder (ja, USA skickar också en delegation) sitter runt samma bord för att försöka lösa en gemensam kris.
Madridmötet kan också mätas i de höjda ambitioner som länders regeringar andas om, även om de ännu inte kan kallas löften.
Skulle två av världens största utsläppare Kina och Indien överraska med att ge en vink om kommande skärpta klimatlöften, ja då vore Madridmötet COP25 trots allt en framgång, i all sin byråkratiska glans.