Tunisier kastar stenar mot säkerhetsstyrkor i Djebel Lahmer i huvudstaden Tunis 10 januari 2017. Foto: TT

Analys: ”Missnöjet bottnar i orsaker som går decennier tillbaka i tiden”

Publicerad
Analys ·

Den senaste veckans våldsamma protester i Tunisien har till stor del utlösts av regeringens åtstramningsbudget för 2018, som innebär höjda matpriser för gemene man. Men missnöjet som nu visar sig på gatorna bottnar i mer djupgående orsaker som går decennier tillbaka i tiden.

Fanny Härgestam

Utrikesreporter

I dag för exakt sju år sedan lämnade diktatorn Ben Ali landet i det som kom att kallas den arabiska våren och Tunisien började sin väg mot demokrati.

Landet har sedan dess ofta beskrivits som den arabiska vårens lyckade exempel. Det är i stor utsträckning en korrekt beskrivning med tanke på många politiska och juridiska framsteg som gjorts.

Yttrandefrihet och rättigheter

Civilsamhället har blomstrat och tusentals nya organisationer är verksamma idag jämfört med för sju år sedan.

Landet har fått en ny grundlag som bland annat slår fast att män och kvinnor har lika rättigheter och att staten ska garantera yttrandefrihet. Fria, allmänna och transparenta val hölls 2014.

Men socio-ekonomiska framsteg hos den mest utsatta delen av befolkningen har uteblivit, vilket också har visat sig genom mer eller mindre konstanta missnöjesdemonstrationer runt om i landet sedan 2011, på olika platser i olika skala, men sällan landsomfattande som den senaste veckan.

Höjda röster Sjunde dagen av protester i Tunisien

En av de mest framträdande grupperna under upproret 2011 var unga arbetslösa från landets inlandsregioner. De höjde sina röster med krav på jobb och ett värdigt liv.

Men arbetslösheten är fortsatt hög – drygt 15 procent nationellt, men bland unga akademiker i inlandsregionerna är den högre än 30 procent, och bland kvinnor ännu högre.

Just skillnaderna mellan stad och landsbygd är ett av Tunisien djupaste problem och mest allvarliga hinder för ekonomisk och social utveckling. Sedan självständigheten 1956 har den tunisiska staten varit starkt centraliserad med den nordliga kustregionen som centrum.

Där finns merparten av landets större företag och turistindustri. Där är infrastruktur i form av vägar, sjukvård och högre utbildning betydligt bättre än i inlandet där skolor inte sällan saknar skolmaterial och sjukhusen saknar läkare.

Klyftan växer

Enligt den nya grundlagen, som 2014 hyllades av de flesta tunisier, ska staten verka för social jämlikhet mellan regioner, och för att decentralisera landet. Detta har inte omsatts i praktiken, vilket i synnerhet förstärkt klyftan mellan stad och landsbygd, och i allmänhet ytterligare urholkat förtroendet för den ledande klassen i Tunis.

De kommunala val, som är ett viktigt steg mot decentraliseringen och som utlovats till senare i vår, har gång på gång skjutits upp sedan 2016.

Den explosiva sociala situationen som ledde fram till revolutionen 2011 har i längden förvärrats av landets försämrade säkerhetsläge med upprepade terrorattacker främst mellan 2013 och 2016, som kraftigt skadade turistnäringen.

Även om denna till viss del återhämtat sig det senaste året sysselsätter den i dag inte alls lika många tunisier som före revolutionen.

Djupt hål

Parallellt med detta har de olika regeringar som bytts av vid makten vidtagit kortsiktiga dyra åtgärder som har grävt ett allt djupare hål i statens finanser. Panikartat har förvaltning och statsägda företag anställt arbetslösa för att dämpa det sociala missnöjet, istället för att utveckla en sammanhängande arbetsmarknadspolitik, eller satsa på en genomgripande reformer.

Bland annat behövs det ojämlika skattesystemet göras om, liksom det föråldrade regelverk för småföretagare som hindrar många att driva egna företag.

Och nu ställer Tunisiens internationella långivare IMF krav på landet att minska sitt budgetunderskott som är cirka 6 procent av BNP, något som alltså visar sig i vardagsekonomin för gemene man då konsumtionsvaror som bensin och kött blir dyrare på grund av nya momsregler.

Att tillmötesgå sparkraven och samtidigt dämpa tunisiernas starka ilska är i nuläget en olöslig ekvation för landets regering.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.