Mest dramatisk är utvecklingen i Chile. Inte bara på grund av omfattningen av protesterna – som hittills krävt 15 människoliv – utan även eftersom det sker i just Chile som länge lyfts fram som regionens mest stabila land med en stark ekonomisk utveckling.
Krav på presidentens avgång
Nu spricker bilden av det chilenska undret. Under ytan av goda makroekonomiska resultat har frustrationen växt i det chilenska samhället. Fattigdomen har visserligen minskat men befolkningen pressas av stigande levnadskostnader, dyra privata alternativ inom sjukvård och utbildning och otrygga arbetsvillkor.
Den tändande gnistan var en till synes marginell åtgärd – priset på kollektivtrafiken i huvudstaden Santiago skulle höjas med 40 öre. I Ecuador tvingades regeringen dra tillbaka sitt sparpaket – med höjda bränslepriser, lönesänkningar och minskad semester – efter kraftiga protester. Och även Chiles regering har backat vad gäller kollektivtrafiken. Men det har inte räckt för att dämpa missnöjet. Tvärtom höjs krav på presidenten avgång.
”Vi är i krig”
Istället för att skapa lugn har den chilenska regeringens hantering av krisen förstärkt bilden av en tondöv politisk elit som är helt oförstående inför vanliga chilenares oro. Det är hårdhandskarna som gäller: undantagstillstånd, utegångsförbud i många städer och militärer på gatorna. Och nu kommer vittnesmål om stor brutalitet från ordningsmakten.
”Vi är i krig”, säger president Piñera i ett tal till nationen omgiven av uniformerade militärer. Bilden väcker mörka minnen från den chilenska historien. Snart fylls sociala medier av videoklipp där Piñera ställs sida vid sida med en annan president som förklarat krig – Augusto Pinochet.
Chile värd för toppmöten
Situationen är en katastrof för Chiles regering som inom kort står värd för två gigantiska toppmöten – först Stillahavsländernas samarbetsorganisation APEC som samlar 60 procent av världsekonomin och sedan FN:s globala klimatmöte. Istället för ett modernt Chile med en dynamisk ekonomi som satsar på solenergi kablas det nu ut bilder på plundring, polisbrutalitet och den värsta torkan i landets historia.
President Piñera är inte ensam om att ha politisk huvudvärk. Vi har den senaste tiden sett massdemonstrationer i Ecuador, studentprotester i Colombia, en president som upplöser parlamentet i Peru och anklagelser om valfusk i Bolivia.
Demokratisering tände hopp
Och i det politiska kaoset frodas konspirationsteorierna. Från vänsterhåll beskrivs protester mot Morales valseger i Bolivia som ett CIA-initierat kuppförsök för att destabilisera vänsterstyret i landet. Och från höger förklaras upprorsstämningen mot marknadsliberala regeringar i Chile och Ecuador med att Venezuela finansierar bråkmakare för att skapa oreda i regionen. Med såna ideologiska glasögon kan det aldrig vara genuint folkligt missnöje som ligger bakom protesterna.
Kanske är svaret helt enkelt att det blivit allt svårare för Latinamerikas regeringar – oavsett politisk färg – att möta sina befolkningars krav. För 30 år sedan svepte en demokratiseringsvåg över regionen efter en smärtsam period dominerad av kupper, militärjuntor och inbördeskrig. Då tändes också hopp om utveckling och välstånd.
Ny generation leder protesterna
Men resultaten har inte varit imponerande. Det demokratiska styrelseskicket är i det stora hela fortfarande intakt men de strukturella problemen är många och djupa – Latinamerika lyckas inte ta sig ur sitt beroende av råvaruexport, det är alltjämt världens mest ojämlika region, ingen annanstans sker så många våldsbrott, den utbredda korruptionen urholkar människors förtroende för statsapparaten, kompiskapitalism belönar kontakter mer än förmåga och en politisk kultur dominerad av starka män som envist klamrar sig fast vid makten kväver nya välbehövliga lösningar.
Latinamerika har haft en sämre ekonomisk utveckling än resten av världen under 2010-talet och förtroendet för det politiska systemet är rekordlågt – bara drygt 20 procent av latinamerikanerna är nöjda med hur demokratin fungerar i deras länder. I täten för den senaste vågen av protester står en ung generation som är mer välutbildad, uppkopplad och världsvan än någonsin tidigare. Och som vägrar finns sig i vad som allt för länge varit kontinentens öde.