Rysslands president Vladimir Putin och Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Foto: TT

Analys: Putin och Erdogan har kommandot när omvärlden ska mäkla fred i Libyen

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Angela Merkel, Emmanuel Macron, Mike Pompeo och andra ledare träffas i Berlin för att försöka sätta stopp för det blodiga kriget i Libyen. Men medan EU och väst står handfallna inför det eskalerande proxykriget har Ryssland och Turkiet tagit kommandot.

Tomas Thorén

Korrespondent, Turkiet

Kaos, laglöshet och humanitärt lidande har dominerat Libyen sedan Muammar Kaddafi störtades i en Natoinsats 2011. Sedan förra året råder också ett rasande krig där krigsherren Haftars soldater rycker fram på bekostnad av den FN-erkända regeringen i Tripoli.

Mer än 280 civila dödades och mer än 150 000 drevs på flykt förra året i vad som kallas för ‘drönarnas krig’ eftersom båda sidor har tillgång till högteknologiska drönare som kan attackera från luften. FN varnar för att barn är särskilt utsatta och riskerar plågsamt lidande.

Regeringen i Tripoli kontrollerar nu bara ett mindre område kring huvudstaden. Den brukar också kallas den ‘väststödda’ regeringen. En beskrivning som premiärminister Fayez al-Sarraj kanske inte håller med om, eftersom deras sida känner sig övergivna av väst inför hotet av Khalifa Haftars framfart.

Tomrummet från väst har istället fyllts av andra. Turkiet är mest utmärkande. Ankara tog nyligen det kontroversiellt beslutet att skicka trupper för att försvara Fayez al-Sarrajs regering.

Syrier skickas att strida i Libyen

Kontroversiellt är också uppgifterna om att Turkiet skickar tusentals syrier för att strida i Libyen. Inför Berlinkonferensen sprids en videofilm med unga syriska män på ett flygplan till Tripoli. De sägs ha rekryterats som legosoldater i utbyte mot pengar och löfte om turkiskt medborgarskap.

I den andra ringhörnan står Khalifa Haftar. Krigsherren, eller fältmarskalken som han själv föredrar, som tjänade i Kaddafi armé är fast besluten att erövra hela Libyen. Hans offensiv får stöd av tunga mecenater som Ryssland och Förenade Arabemiraten.

Konflikten i Libyen eldas också på av en ideologisk schism i mellanöstern, mellan muslimska brödraskapets försvarare Turkiet och Qatar gentemot brödraskapets svurna fiender Egypten och Saudiarabien.

Det hela komplicerar ytterligare av att Turkiet nyligen ingått ett havsavtal med regeringen i Tripoli som stärker Ankaras position i kampen om gasresurser i östra medelhavet, som väckt kraftigt missnöje i Grekland och Cypern.

Förhandling slutade med fiasko

Ryssland och Turkiet, som står på olika sidor i konflikten, gjorde i veckan ett gemensamt försök att få de stridande parterna i Libyen att göra upp vid förhandlingsbordet. Vilket slutade med fiasko, då krigsherren Haftar vägrade skriva under i protest mot turkisk närvaro i Libyen.

Nu hoppas fredskonferensens värdnation Tyskland att alla involverade länder ska gå med på att sluta skicka vapen för att undvika ett eskalerande proxykrig, ett krig som förs via ombud där två stater strider på en tredje stats territorium. Men förväntningarna på genombrott i fredssamtalen är lågt ställda.

I åratal har det varnats om att instabiliteten i Libyen kan bli förödande för EU. Det rådande kaoset är gynnsamt klimat för islamistiska terrorgrupper. Libyen är också en flyktingportal till Europa, som i nuläget hålls i schack genom ett flyktingavtal med den bräckliga regeringen i Tripoli.

EU är inte enade

Trots det kan EU inte agera med enad front. Frankrikes Macron anklagas för att i smyg stödja krigsherren Haftar medan Italien backar upp den FN-erkända regeringen.

En del analytiker varnar för att Libyen riskerar att utvecklas till ett ”nytt Syrien” med ett utdraget proxykrig som ingen av sidorna kan vinna på marken.

Syrien och Libyen är ändå olika på många plan. Men en likhet med den turkiska offensiven mot kurdiska styrkor i norra Syrien i höstas, är att det är Ryssland och Turkiet som håller i taktpinnen, medan västs inflytande lyser med sin frånvaro.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.