Den 12 juni är det tänkt att bli av. Det första mötet hittills mellan en amerikansk president och en nordkoreansk ledare. Det har varit flera turer redan, mötet har både ställts in och bokats på igen. Bägge ledarna tillhör världens mest oförutsägbara och mötet är knappast ett faktum förrän det har hänt. Ett fiasko ligger troligen närmare till hands än en succé, inte bara på grund av herrarnas personligheter utan också med tanke på vad mötet gäller. President Trumps utgångspunkt för mötet är en fullständig och kontrollerbar kärnvapen-nedrustning, det måste komma först för att USA sedan ska ge Kim Jong-Un det han tycks åstunda mest: Hävda ekonomiska sanktioner.
Nedtonad retorik
Men för Kim Jong-Un är säkerhet lika viktigt som ekonomisk utveckling och få bedömare tror att han bara kastar bort sina kärnvapen utan att både få garantier för sin säkerhet och för ett möjligt välstånd i framtiden. Decennier av forskning och kärnvapentest har gjort Nordkorea farligt för vem som helst. Retoriken har från amerikanskt håll också tonats ner den senaste tiden. Först hotade man med ett ”libyskt scenario”, som började med att ledaren Muammar Gaddafi gav upp sina vapen för att sedan störtas och dödas, nu talar man i stället om 12 juni som ett lära-känna-varandra-möte som omedelbart kunde följas av fler.
Äta kakan och ha den kvar
Men först ska det planerade mötet verkligen bli av. President Trump är nyckfull och bryr sig inte alltid om råd från sin utvalda omgivning. Han litar på sin instinkt i förhandlingar och har inga problem att vända på klacken och beskriva ett misslyckande som en succé eller helt undandra sig ansvar för ett fiasko.
Regimen i Nordkorea har å sin sida flera gånger förut sagt sig vara berett till eftergifter, för att få lättade sanktioner, bara för att svänga tillbaka till sin gamla position och återgå till kärnvapenproven. Kanske försöker bägge männen både äta kakan och ha den kvar. Kanske blir det enda konkreta resultatet av ett möte det faktum att man träffas och pratar – en pratstund som sedan kan beskrivas som man känner för. I den här världen är kejsaren aldrig naken.