Varje år firas Nordkoreas tidigare ledare Kim Jung Ils födelsedag högtidligt i huvudstaden Pyongyang. Är det äkta känslor som då svallar upp eller propaganda, frågar sig SVT:s reporter Niklas Sjögren. Foto: Nicolai Zellmani

Analys: Tårar till tusen – äkta gråt eller propaganda?

Publicerad
Analys ·

Det senaste året har flera bilder dykt upp på Nordkoreas ledare Kim Jong-Un omringad av gråtande nordkoreaner, som längtande sträckt sig efter honom. Det för tankarna till massgråten i samband med att landet sörjt eller högtidlighållit tidigare ledare. Men vad handlar de här tårarna egentligen om? Rör det sig om äkta gråt eller ren och skär propaganda?

Niklas Sjögren

Utrikesreporter

De var sju till antalet. Alla kvinnor i 20-årsåldern. Ungefär samma längd, samma slanka kroppsbyggnad. De bar alla likadana kläder; svarta byxor, rosa pikétröjor med den nordkoreanska flaggan på bröstet och rosa kepsar. Det påminde om en liten armé. Det var det också. En hejarklacksarmé.

Jag var i den kinesiska kuststaden Qinhuangdao för att följa den svenska boxaren Anna Laurells väg mot en VM-medalj. Men det var den nordkoreanska hejarklacken som stal allas uppmärksamhet.

De överröstade allt och alla. Först jublandes när nordkoreanskan Pak Kyong-Ok tagit hem finalen i weltervikt efter seger över polskan Stelmach. Sedan gråtandes när samme Pak Kyong-Ok steg upp på prispallen för att ta emot sin guldmedalj.

Som på given signal ställde de sig alla upp och började gråta. Och vi talar inte om lite blanka ögon. Nej, vi talar om ett unisont högljutt bölande. Sju rosaklädda kvinnor på rad. Med en glädjegråt som ljöd från läktaren. Tro mig, den som en gång sett nordkoreaner gråta i grupp glömmer det aldrig.

Äkta tårar eller skådespel?

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att ett svenskt VM-guld i boxning nog skulle ha kunnat locka fram även en och annan blågul glädjetår.

Men hur är det då med de led av gråtande människor som då och då kablats ut över världen när Nordkorea sörjt eller högtidlighållit Kim Il-Sung eller Kim Jong-Il? Har det handlat om äkta tårar eller skådespel?

Äkta, om man ska tro nordkoreanen Lee Myuong-Ji som flytt och nu lever i Sydkorea.

”Det där kan man absolut inte spela eller låtsas. När vi som är utomlands ser dem kan de verka styrda. Och man kan bara beklaga att de är, och alltid har varit, hjärntvättade”, sa han när jag träffade honom i Sydkoreas huvudstad Seoul.

Flera som flytt Nordkorea berättar också om hur de, så länge de befann sig i Nordkorea, såg sina ledare som en garant för trygghet och skydd mot hot. Därför har deras tårar varit äkta tårar av oro.

Personkult kring Kim-dynastin

Att de reagerat så är kanske inte så lustigt. Hela det nordkoreanska samhället genomsyras nämligen av personkulten kring Kim-dynastin. Från tidig barndom översköljs nordkoreaner av propagandaberättelser där Kim Il-Sung, hans son Kim Jong-Il och barnbarn Kim Jong-Un lyfts fram som föredömen på alla plan.

De matas med nyheter där Nordkorea som land beskrivs som en framgångssaga och landets ledare som föredömen i världen. Enligt en artikel i The Guardian ska nordkoreansk media till exempel ha rapporterat att 450 gator i 100 länder döpts efter Kim Il-Sung.

Från barnsben får nordkoreaner veta att det är landets ledare som ska beskydda dem mot allt ont. Avhoppare har också berättat att de under sina uppväxter hela tiden trott att de faktiskt levt i världens bästa land.

Kritik mot politiken straffas med döden

Verkligheten är en helt annan. Under 1990-talet beräknas över en miljon nordkoreaner ha dött av svält och svältrelaterade sjukdomar och så sent som 2013 var en tredjedel av befolkningen undernärd.

Att vanliga nordkoreaner inte får vetskap om läget i landet beror på att all inhemsk media hålls i ett järngrepp och att kritik mot den politik som förs kan straffas med döden. Vanliga nordkoreaner är i praktiken också avskurna från utländsk media.

Det finns därför ingen motkraft till propagandan och den som av någon anledning ändå inte ”svalt” propagandan straffas till lydnad. FN har rapporterat om mord, slavarbete, tortyr, tvångsförflyttningar och försvinnanden.

Gråt handlade om liv och död

Hur var det då med tårarna? Gråter människor av sorg? Eller handlar det om något annat?

För att få svar måste vi förlita oss på de nordkoreaner som flytt landet.

I sin bok ”Inget att avundas”, där hon berättar om sex olika nordkoreaners uppväxt, ger Barbara Demick vägledning.

I boken berättar studenten Jung-San om hur han efter Kim Il-Sungs död satt in en grupp med tusentals andra studenter, som alla grät. Jung-San kunde inte få fram en tår. Först kände han sig ensam och utanför. Sedan satte skräcken klorna i honom. Han drog slutsatsen ”att hela hans framtid var beroende av hans förmåga att gråta”.

Det handlade inte bara om hans karriär. Hela hans överlevnad var i fara. Det handlade om liv och död. Då kom han på att om han höll ögonen öppna och tittade rakt in i solen tillräckligt länge skulle det skarpa ljuset till sluta skapa tårar. Det hjälpte. Ögonen tårades.

Jung-San grät snart som alla de andra. En efter en rullade tårarna nedför hans kinder. Lättnadens tårar.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.