Redan när Donald Trumps presidentplan taxade ut från flygplatsen i Peking på fredagen fick jag anledning att citera de gamla grekerna. Det var länge sen, men den grekiske historikern Thukydides kan ha bäring för dagens maktkamp mellan USA och Kina.
Thukydides har nämligen gett namn till en fälla i säkerhetspolitisk teori, som har populariserats av den inflytelserike amerikanske statsvetaren Graham Allison – just för relationen mellan USA och Kina.
Den förutspår att en regerande supermakt som utmanas och får konkurrens av en annan växande stormakt, ger en problematisk maktförskjutning som oundvikligen måste leda till krig.
Som kampen mellan Aten och Sparta
Thykidides förstod detta när han studerade och skrev om den långvariga kampen mellan Aten och Sparta på 400-talet f kr, den som ledde till de Peloponnesiska krigen.
Enligt den här teorin krävs strid för att maktbalansen mellan två konkurrerande supermakter ska kunna återupprättas, säger Wang Dong, professor i statsvetenskap vid Pekings universitet och generalsekreterare vid tankesmedjan Pangoal.
När jag var på World Economic Forum(WEF) i kinesiska Dalian i somras höll denne Graham Allison ett fullsatt seminarium kring hur han tror att kampen mellan stormakten USA och det konkurrerande, växande Kina kommer att gestalta sig. Teorin ådrar sig mycket intresse, både i USA och i Kina.
Kan det vara ett flersummespel
Men professor Wang Dong i Peking ifrågasätter om den nödvändigtvis måste vara sann. Han undrar om det verkligen bara kan finnas en herre på täppan? Och om ett maktövertagande alltid kräver strid? Om maktbalans bara är ett nollsummespel, där en part måste vinna och den andra förlora?
Jag tror att det är viktigt att vi börjar prata om den här frågan. Och snarare tänka på det som ett flersummespel. Att det kan finnas många win-win lägen, där båda supermakter tjänar på samarbete snarare än krig och konflikt, säger Wang Dong.
Det finns fler bedömare som ser de möjligheterna, och kanske kan kloka mäktiga världsledare – om de har en bra relation med varandra – omkullkasta även en gammal greks tankar. Det kräver förmodligen stor respekt och vilja till nya, pragmatiska lösningar på de problem som dyker upp.
Det här är givetvis inte heller någon enkel balansgång. Fast kanske mindre kostbart än ständig kamp och strid på kniven.
Svalt mottagande av Obama
I det ljuset ser jag med viss tillförsikt på att Trump och Xi har vad vissa skämtsamt beskrivit som en ”bromance”, en slags broderlig romans. Särskilt i jämförelse med den mycket svalare kinesiska relationen till tidigare president Barack Obama, en person som beskrivits som svår att komma nära.
Obama fick till exempel aldrig någon röd matta utrullad här i Peking, och ingen middag heller i den historiska och kejserliga Förbjudna staden.
Trumps yviga sätt har kanske egentligen inte så mycket gemensamt med den kinesiske ledaren Xi Jinpings mer milda personliga framtoning, men stora maktanspråk har de gemensamt. Det här är personer som kan peka med hela handen.
Vissa skruvade sig i stolarna
När jag träffade Xi och Trump tillsammans på torsdagen, jämte varandra i Folkets stora sal, så var i alla fall känslan av respekt och vänskap så tydlig mellan de två, att den nästan gick att ta på. Vissa journalister skruvade lite på sig i stolarna inför så många fina offentliga kommentarer.
Det här är en väldigt speciell man, sa Donald Trump bland annat varmt.
Och jag svär på att Xi Jinping rodnade en aning där han stod vid hans sida.
Om det här är en smart strategi av de båda återstår att se. Vissa amerikanska medier tycker tvärtom att Trump fick med sig väldigt lite i bagaget hem. Inga mer kinesiska löften om ytterligare sanktioner mot Nordkorea, och affärerna som gjordes mellan amerikanska och kinesiska parter var klara redan på förhand. Det var också Kinas upprepade löften i dag om att långsamt öppna upp ekonomin för utländska investerare.
”1-0 till Kina”, sa en expert på CNN om besöket.
Xi + Trump = SANT forever?
Men tänk om det här inte är något Thukydideskt nollsummespel? Om båda parter i framtiden kan avhålla sig från krig och konflikter? Är Xi + Trump = SANT forever? Och vad skulle i så fall en sådan konstellation innebära för världens maktbalans och andra dilemman? Nya begåvade teoretiker lär få skriva den historien.
Jag nöjer mig med att konstatera att president Xi i vilket fall verkar ha en viss god inverkan på den aningen koleriske amerikanske presidenten. Det blev få plumpar i protokollet för Trump den här gången.
Och då är förstås frågan om den här vänskapen verkligen är en match in heaven också för alla oss andra?
En gest vi kunde varit utan
En respektfull gest som Donald Trump visade Xi Jinping under besöket kunde vi kanske ha varit utan. Att hålla en presskonferens för den samlade världspressen häromdagen utan att ge en enda möjlighet att ställa frågor efteråt, är inte alls ovanligt här i Kina. Det till trots har tidigare amerikanska presidenter på besök här inte följt den regeln, utan som vanligt stannat kvar för en frågestund.
Xi och Trump marscherade ut tyst tillsammans, men förvåningen var ändå inte så stor som kanske väntat. Så har den amerikanske presidenten också även tidigare visat tecken på att inte respektera friheter som press- och yttrandefrihet.
Tendensen att allt fler mäktiga i världen tar sig helt egna friheter jämfört med tidigare gäller ju tyvärr inte bara här – mitt i Mittens hårdnande och snabbt växande rike.