Första gången jag var i Afghanistan var år 2010. Krig rådde i delar av landet, men många afghaner jag mötte hoppades att det snart skulle vara över.
Talibanerna var tillbakapressade och försvagade. Det var inte livsfarligt att vara i Afghanistan. Vi åkte bil från Kabul, genom den ökända Salangtunneln, till Mazar-e-Sharif i norr. Där bodde vi på ett enkelt hotell och var ute även på kvällen. I Kabul rörde vi oss fritt och var ute på gatorna och spelade in reportage. Våra inslag handlade bland annat om bistånd och korruption.
Under hela resan kände jag mig aldrig orolig för min säkerhet.
Den här gången är det annorlunda.
Både jag och SVT har förberett oss minutiöst inför resan.
”Jag tänker på Nils Horner”
Jag tvekar aldrig på att åka, men ändå känner jag en viss ångest dagarna före avresan. Jag tänker på att det förra året dödades 26 000 människor i Afghanistan. Det är det blodigaste året på flera decennier. Och jag grubblar över att det förra året dödades 14 journalister i Afghanistan, vilket var fler än i något annat land i världen. Och jag tänker mycket på en av mina främsta förebilder, Sveriges Radios korrespondent Nils Horner, som brutalt sköts ihjäl i Kabul i mars 2014.
Nu när jag och fotograf Niclas Berglund är på plats i Kabul försöker jag lägga allt fokus på uppdraget: Hur är situationen i Afghanistan i dag, 18 år efter att USA invaderar landet och störtar Talibanregimen?
Situationen är värre än när jag var här för nio år sedan.
Världens mest överlägsna militärmakt USA har inte lyckats vinna kriget i Afghanistan. Talibanerna är i dag starkare än de någonsin varit sedan 2001. Den militanta Talibanrörelsen kontrollerar stora delar av landet, framför allt landsbygden. Och de genomför ständigt blodiga attacker.
Regeringen och militären är svag och korrupt.
Numera finns också terrororganisationen IS i Afghanistan. Deras grymheter är välkända men många afghaner chockades ändå när en självmordsbombare i augusti detonerade sin laddning mitt under en bröllopsfest i Kabul. 63 människor dödades och över 180 skadades.
”När som helst kan det smälla”
På grund av det försämrade säkerhetsläget kan vi inte, som för nio år sedan, åka bil från Kabul till Mazar-e-Sharif. Vi kan inte ens åka ut på landsbygden. Risken är stor att talibaner skulle kunna få syn på oss.
– Om det händer skulle talibanerna inte försöka kidnappa er. De skulle försöka döda direkt, säger en afghansk journalistkollega.
Vi kan inte heller röra oss fritt på gatorna i Kabul. När vi är ute och filmar och intervjuar folk kan vi bara stanna en kort stund.
Den största delen av tiden kan jag hantera oron. Men när vi häromdagen gick runt på en öppen marknad full med människor kände jag en viss rädsla. Det gick inte att slå bort tanken att; när som helst kan det smälla.
Mest av allt tänker jag på alla afghaner som ständigt lever med denna osäkerhet och otrygghet. Jag är bara här på ett kort besök och kan åka härifrån. Den möjligheten har inte de allra flesta afghaner.