Fastän klockan är en bra bit efter midnatt och branden nästan är släckt står vi ändå kvar på en av broarna över floden Seine och tittar under tystnad på brandmännen som fortfarande jobbar långt däruppe runt tornen.

Ibland flammar en mindre eldslåga till och vattenstrålarna riktas om. På bron har en spontan kör samlats som sjunger en kristen sång, några bär ljus. Det låter som en sorgesång. Det är något mycket mer än bara byggnaden Notre-Dame som brunnit ner.

Symbol för ett stolt land

En betydelsefull del av människors historia och kulturella arv har tagits av lågorna. Hon har varit en symbol för ett stolt land som genomlevt en... hel... del. Katedralen klarade sig genom två världskrig och två revolutioner – även om revolutionen 1789 gick hårt åt henne, och hennes ena spira revs. Men hon har alltid rest sig.

Det moderna Frankrike har drabbats av ovanligt mycket smärta de senaste åren. Terrorattackerna i Paris, Nice, Strasbourg har gång på gång skakat om fransmännen. Ja, skakat dem ända in i märgen. Nu handlar det om en byggnad, inga människor har dött. Ändå ryste jag till när jag såg det som elden lämnat efter sig i mörkret.

Gör ont i många

Kan man sörja en byggnad?, funderar jag kort. Ja, så klart, av hela hjärtat. Framför hennes enorma ekportar har jag stått och spelat gatumusik. Svenska luciasånger har aldrig låtit så mäktiga som när Adolf Fredriks musikklasser sjöng här häromåret. Nu är taket och det mesta utom stenmurarna borta.

Vår Fru är bokstavligen Frankrikes mittpunkt, dess hjärta. Härifrån har man mätt avstånden till städer och byar runtom i landet i tusen år. Det förklarar varför det gör särskilt ont i många nu. Men det förklarar också varför katedralen kommer byggas upp igen. Kosta vad det kosta vill. Det får ta den tid det tar. Hon kommer resa sig igen.