Stormen är enligt FN en av de värsta någonsin på södra halvklotet. Moçambiques president Filipe Nyusi har bekräftat att 200 personer dött, men har tidigare nämnt att det kan röra sig om tusen dödsfall i landet.
Stora delar av Moçambiques fjärde största stad, Beira, med en halv miljon invånare, har förstörts. Helikopter är enda sättet att nå avlägsna områden där många är strandsatta.
På bilder från platsen syns hur en man räddas ur ett träd efter att området översvämmats. Enligt Röda korset räddades 170 personer som tagit sig upp i träd och på hustak under tisdagen, rapporterar TT.
Flera länder, bland annat Sverige, skickar nu nödhjälp till Moçambique.
Svenska Lena evakuerades
Svenska Lena Granqvist har jobbat som barnmorska i Beira sedan ett och ett halvt år tillbaka. Hon evakuerades, tillsammans med sin man och sina barn, när cyklonen drog in över sydöstra Afrika.
– Vi lämnade allt klädda i t-shirt, shorts och sandaler eftersom att vi trodde att vi skulle komma tillbaka. Men när vi hörde att vinden bara ökade förstod vi att vi inte skulle återvända, säger Lena Granqvist.
”Barnen skrek av skräck”
Hon har haft kontakt med det team som hon och Läkare utan gränser jobbat med i Beira.
– Jag hörde paniken i mina vänners röster och deras barn som skrek av skräck när väggarna skakade. Jag försökte lugna dem och säga åt dem att stanna inomhus, säger Lena Granqvist.
Hon berättar att en vän beskrev den starka vinden som att ”djävulen försökte öppna deras dörr.” Sedan bröts all kontakt.
– Vi var priviligierade och kunde evakueras, men de flesta kan inte det. Det kändes förfärligt att lämna dem, säger hon.
Skolans tak var borta
Hon berättar att de har en Whatsapp-grupp där de chattar. I den har hon sett bilder från katastrofen.
– Det är en enorm förödelse i Beira. Taket på mina barns skola var borta.
Vad tänker du när du ser det?
– Att det kommer att ta så lång tid för befolkningen att bygga upp allt igen.
”Människor är desperata”
Hon berättar att hon är ledsen för att hon inte fick säga hejdå till alla vänner och de personer som hon jobbat med.
– Det var så abrupt. Jag skäms för att jag undrar över mina saker och känner mig egoistisk för att jag bara vill vara där och hjälpa till. Men den största känslan är för dem som lider, många har inga hus eller ägodelar kvar.
Vad berättar dina vänner nu efter att stormen är över?
– Jag pratade med några av barnmorskorna som jag jobbat med i måndags och de berättade att det inte finns mat eller rent vatten. De hade fått gräva gropar för att komma åt vatten som inte är lerigt. Allt är blött, saker har blåst bort och människor är desperata.