Olamide Bob säljer strumpor, bad- och kökshanddukar till människor han möter längs gatorna i småstäderna längs havet norr om Rom. Han ler stort och kallar männen för ”capo” (chefen) eller ”grande” (store). Han skrattar och skojar.
Men det är sällan någon köper något, berättar han när vi sätter oss på en kaffebar.
– Folk behandlar dig alltid som om du är ingenting, som om du är dum i huvudet. Jag vet inte om det beror på min hudfärg, hur jag kom hit, hur jag lever, förstår du? Jag tycker att man måste hjälpa andra att göra bra ifrån sig. Men här i Italien utnyttjar de dig. Du är ingenting för dem, du är som ett djur.
”Tänkte bara på att överleva”
Båda hans föräldrar dog när han var liten, men Olamide hade turen att träffa människor som hjälpte honom och tog honom till Niger först och sedan till Libyen.
Där arbetade han en tid, tills inbördeskriget tvingade honom att resa vidare till Europa. Han föstes ombord på en gammal fiskeskuta under pistolhot, berättar han.
– Vi var flera hundra. Ingen kunde simma. När man är så rädd, tänker man inte på att äta eller uträtta sina behov, bara på att överleva.
Fick praktik
Båten kom i land på Lampedusa. Han och de andra minderåriga pojkarna åkte vidare till en särskild flyktingförläggning utanför Salerno. Där fick de lektioner i italienska och arbetade sedan som praktikanter på en fabrik.
Olamide lärde sig att montera och att reparera luftkonditioneringsapparater och värmeelement.
Han hoppades få stanna på fabriken. Men när det hade gått ett halvår, fick han några hundra euron i handen och ett ”ciao” av sin arbetsgivare. Nu var han myndig och fick klara sig själv.
Det fanns inga jobb för Olamide i Salerno, så han reste norrut längs kusten. Han sov utomhus där det föll sig och kom till slut till Civitavecchia, en hamnstad utanför Rom. Där bor han nu och hankar sig fram som gatutförsäljare.
Vissa dagar tjänar han hyggligt, andra nästan ingenting. Ibland hjälper han andra migranter att laga deras mobiltelefoner.
Drömmer om att öppna affär
Inkomsterna räcker nätt och jämnt till att hyra ett rum för 150 euro i månaden. Hyresvärden är en rumän som har klarat sig bra i Italien. På den osynliga sociala skalan bland migranterna, står Olamide på ett av de lägsta trappstegen, men han har drömmar.
– Min dröm är att någon skulle hjälpa mig med lite kapital och öppna en affär. Jag behöver inte vara chef, men jag kunde arbeta där och göra det jag är bra på.
Olamide vänder på varje slant och äter mest bröd och pasta. Ibland lyckas han skicka lite pengar till sin lille son i Nigeria och till pojkens mamma. Är det något som saknas i hans liv, så är det kärlek.
Vi går ner på stranden. Det är varmt och skulle vara skönt att bada, men Olamide är fortfarande rädd för havet. Jag frågar om han skulle göra om resan till Italien.
– Nej. Till dem som hör av sig och frågar om hur det är i Europa säger jag att de inte ska komma hit. Det är bättre att stanna i sitt eget land, säger Olamide.