När USA:s president Joe Biden häromdagen försökte försvara den kaotiska sortin från Afghanistan sade han någonting som efter dagens förmodade attentat i Kabul är iögonfallande. Biden beskrev ett växande hot från terrorgruppen IS i Afghanistan (ISIS-K).
– Varje dag vi är kvar på plats är ännu en dag där vi vet att ISIS-K försöker angripa flygplatsen.
IS har nu också tagit på sig ansvar för dådet. Att Biden kunde säga som han gjorde redan i tisdags antyder mer än bara generell kännedom om hotläget.
För Biden-administrationerna är händelsen förstås ännu ett misslyckande på väg ut ur Afghanistan. Det är ett misslyckande man också delar med sina nya samarbetspartners – de talibaner man släppte fram till makten.
Väntat talibanstyre
USA:s krig i Afghanistan är i först och främst ett krig mot terrorism. Inte ett krig för demokrati eller för kvinnors rättigheter utan ett vaktande av de egna säkerhetsintressena. Det betyder förstås inte att man motsätter sig det där andra men det har inte varit det egentligen motivet, enligt exempelvis USA:s tidigare ambassadör i Kabul.
Det var 11 september-attackerna som utlöste invasionen, inte vittnesmål om livet under talibanernas brutala styre.
I dag, knappt två decennier senare, har den fundamentala prioriteringen inte ändrats. Vita huset har under både Trump och Biden haft god tillgång till prognoser om ett snabbt talibanövertagande efter USA:s uttåg. Man har förstås inte heller glömt bort vad det är för sorts styre talibanerna eftersträvar men man har släppt fram dem ändå.
Terrorism prio ett
USA lät talibanerna ta över Afghanistan i utbyte mot säkerhetsgarantier och lite pliktskyldiga formuleringar om dialog med andra politiska krafter. Läser man avtalet mellan USA och talibanerna ser man hur lite som handlar om Afghanistans politiska framtid när terrorsnacket silats bort.
USA:s förhandlingsläge undergrävdes av dess utifrån sett uppenbara önskan att dra sig ur snarast möjligt. Talibanerna kände sig knappast pressade till några större eftergifter när motparten verkade beredd att packa ihop och dra i princip gratis.
Att västländer prioriterar antiterror framgår också av deras uttalanden sedan talibanerna tog över. Visst, uppmaningarna om att det nog är bra och viktigt med respekt för kvinnor, mänskliga rättigheter och politisk maktdelning finns där. Men mest bestämda är kraven om att inte rulla ut röda mattan för diverse terrorister.
Fromma förhoppningar
Därför är dagens attentat mot flygplatsen i Kabul ett stort politiskt problem för både talibaner och för västländer, utöver det blodiga dådet i sig.
Talibanerna har varit i strid med till exempel IS, vars anhängare avundsjukt fördömt talibanernas framgångar. Blodig konflikt med rivaliserande jihadister är besvärligt i sig. Det rimmar dessutom illa med de löften om stabilitet och terrorbekämpning med vilka talibanerna köpte sig makten.
USA har å sin sida tagit samma talibanlöften som intäkt för att dra sig ur. I själva verket har man lämpat över del av ansvaret för sin nationella säkerhet på samma talibaner som hyste al-Qaida. Det är en underleverantör med milt uttryckt tveksamma referenser som man nu har bundit sig vid.
Vad USA och dess allierade nu måste hoppas på är att deras fiende är gemensam. Tyvärr är hopp, som klyschan lyder, inte en strategi.