29 november, 2013

Jag landar i Nigerias huvudstad Abuja, men jag ska bara stanna några dagar. Mitt uppdrag är att ta mig till staden Maiduguri i nordöstra delen av landet för att spela in ett reportage om den då ganska okända terrorsekten Boko Haram. 

Under några dagar träffar jag källor med olika typ av expertis om Boko Haram och om säkerhetsläget i delstaten Borno, där Maiduguri ligger. Det råder undantagstillstånd i hela delstaten och mobilnätet är nedstängt. 

På grund av en försening med min journalistackreditering tvingas jag skjuta upp min resa en dag. 

Det skulle visa sig vara en väldig tur. På min biljett står det att det ombokade flyget går kl 12.00, den 2 december, 2013. Jag har fortfarande kvar den.

Morgonen 2 december

I en stor attack slår Boko Haram till mot militärförläggningen vid Maiduguris flygplats. Attacken kommer som en chock och strider utbryter runt om i Maiduguri. Alla flyg ställs in och om jag redan hade åkt upp skulle jag fått vänta på återresan. Nästa flyg tillbaka skulle visa sig lyfta först nästan fyra år senare, i maj 2017.

Det hade blivit till att ta landvägen genom Boko Haram-land om jag hade velat komma hem. Men jag hade lite flax, som det heter. 

3 december

Jag konstaterade att dejten med Boko Haram var inställd och styrde om till staden Kano i norra Nigeria. Terrorgruppen hade slagit i den kristna stadsdelen året innan. Kano är övervägande muslimsk och år 2000 infördes sharialagar i delstaten. Efter 9/11-attentaten i USA fick 70 procent av barnen som föddes på ett sjukhus i Kano namnet Usama (efter bin Ladin).

4 december

Kano lät onekligen som ett extremistfäste. Men jag träffade många unga människor som bara skakade på huvudet åt allt det galna. Jag träffade de två kompisarna Jimoh Durojaiya och Oge Obidi, den ene muslim och den andre kristen. När de var nere på stan för att köpa sim-kort smällde bomben och gav dem skador för livet. En tragedi av tusentals liknande.

5 december

I den kristna stadsdelen Sabon-Gari träffar jag offren för terrorattacken ett år tidigare. Det var samma sorgliga upplägg som drabbade Jimoh och Oge. En självmordsbombare anlände, strödde bilder och sitt pass på marken, innan han sprängde sig själv i luften. Han ville bli identifierad så han kunde bli hjälte. 

Det var mycket att ta in, men mer än så hann jag inte göra.

Plötsligt blinkar telefonen till, Nelson Mandela har avlidit.

Jag sätter mig på första bästa plan till Sydafrika, men det är en annan historia.