När den brittiske premiärministern Winston Churchill 1940 räknade upp alla slagfält där britterna avsåg kriga mot Nazityskland – på haven och i luften, på stränder, landningsplatser, åkrar, gator och i berg – så var det hans kanske mest välkända tal.

I dag, knappt 80 år senare, hade listan innehållit minst en punkt till: internet. Cyberkrig tar en allt större plats i den säkerhetspolitiska debatten, ur västeuropeiskt perspektiv särskilt med fokus på Ryssland.

– Om ryssarna skapar trollfabriker eller nätverk av botar för att förstärka budskap från partier på ytterkanter så är det ju källa till oro, säger Michael Chertoff, tidigare USA:s minister för inrikes säkerhet, på besök i Sverige.

– Det kan vara svårt att stoppa så nära valet, men att tala öppet om det skulle kunna ha viss motverkande effekt.

Vad är cyberkrig?

Den växande diskussionen om cyberkrig och dess framtida roll väcker knepiga, ibland svårbesvarade frågor och en av de uppenbara är den om vad cyberkrig egentligen är.

Länder spionerar på varandra, även på sina vänner, och politisk påverkan via den rådande tidens medier är historisk vardagsmat. Misstänkt statliga cyberattacker har riktats mot bland annat elnätet i Ukraina – då Ryssland pekats ut som skyldigt – och mot Irans kärnprogram, där anklagelserna främst riktats mot USA och Israel.

All nätverksamhet som oönskat drabbar ett land behöver inte vara krig och det finns en gråzon, framhåller Chertoff. Att slarva med begreppen kan vara direkt farligt.

– Jag tror att det är farligt att använda metaforen ”krig” för ofta, säger han.

– Jag tror att det tenderar att eskalera samtalet till en ohjälpsam plats om man beskriver allt som cyberkrig.

Svår gränsdagning

Om en stridsvagn rullar in över en gräns eller en bomb spränger ett hus är det lättare att konstatera vad som har hänt – även om den typen av attacker förstås också kan omgärdas av förvirrande propaganda och politisk spinn.

Men med en cyberattack är det betydligt svårare. Att dessutom offentligt redogöra hur man fått sin information är känsligt, eftersom den i sin tur ofta inhämtats genom hemlig underrättelseverksamhet.

En annan oro som väckts är att cyberkrig kan användas som förevändning för att utöka statlig övervakning, besläktad med kritiken om att ”kriget mot terorrism” öppnade för integritetskränkande avlyssning i början på 2000-talet. Chertoff är själv en av medförfattarna till den amerikanska Patiot-lagen, som kritiserades av det skälet.

– Det är alltid möjligt att om regeringens roll i privata nätverk expanderas så kan det hota medborgerliga rättigheter. Och absolut om man tittar på vad som händer i Kina så är regeringen där väldigt involverad i att kontrollera nät. Men ironiskt nog i USA är klagomålet att regeringen inte gör nog, säger han.

Tror på överenskommelser

Med ”vanligt” krig finns fler etablerade normer men Chertoff tror trots allt att det går att ordna även på nätet.

– Nyckeln är att hitta områden där det finns delade intressen, och inte inbilla sig själv att skapa normer på områden där en avsevärd del av potentiella publiken kommer att vara fientligt inställd, säger han.

– Men jag tror att det finns områden där man kan bygga förtroende och börja processen att nå i alla fall viss enighet.