År 2002 vann det muslimska Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, sin första valseger i Turkiet. Det var ett unikt maktövertagande. Tidigare försök för partier med religiös anknytning att få makten hade slagits ned av militären som behärskade turkisk politik.

Militären hade i årtionden utgjort ryggraden i den turkiska staten. Det var ett arv från 1923 då det moderna Turkiet grundades av Kemal Atatürk. Målet var en modern turkisk enhetsstat där religionen skulle hållas borta från makten.

Den stöddes av höga statstjänstemän och rättsväsendet. Problemet med denna enhet var att demokratin förtrycktes.

Steg mot demokrati

AKP lyckades så småningom förvandla Turkiet till något som såg ut som steg mot demokrati. Det förde en ekonomisk politik som gynnade vanliga medborgare som fick mera i plånboken.

Det hade ett mål att föra in Turkiet i EU. Det innebar att Turkiet moderniserades på flera områden för att uppfylla EU:s krav. Men så småningom visade det sig att flera ledande nationer – bland annat Tyskland – inte ville ha Turkiet som en fullvärdig EU-medlem.

Det ledde till bakslag för demokratiseringen i Turkiet. Under sin ledare Recep Tayyip Erdogan utvecklades Turkiet allt mer i auktoritär riktning igen.

Misstänksamhet

Partiet var 2008 nära att olagligförklaras av författningsdomstolen. Orsaken var att man genomförde en lag som gav kvinnliga religiösa studenter rätt att täcka håret.

Försöket att stoppa denna lag var ett utslag av ”Den djupa statens” misstänksamhet mot AKP:s politik.

Under den följande tiden var det dock AKP som var starkare än de krafter som försökte fullfölja Kemal Atatürks vision av det moderna Turkiet. Det var en vision som ofta inneburit stränga militärt styrda regeringar som inte var demokratiska.

Domar upphävdes

Rättsliga undersökningar mot de grupper i samhället som hyllade Den djupa statens principer inleddes redan 2007. Rättegångar följde som drog in främst höga militärer.

Så sent som i april 2016 upphävdes hundratals domar i dessa processer som allt mer tycktes ha inriktats på att tysta kritiker av AKP:s politik. Det var högsta domstolen som hävde domarna – vilket skulle kunna ses som ett tecken på att det fanns en motkraft mot AKP högt uppe i den juridiska hierarkin.

Erdogan har under de senaste åren – sedan visionen om ett EU-medlemskap i hög grad krossats – utvecklat sig till en auktoritär härskare som inte kan tåla kritik. Han har ibland kallats Anatoliens Putin.

Reformer avstannade

Under sina första år vid makten lyckades alltså AKP pressa tillbaka militären och det såg ut som om AKP – med målet att modernisera Turkiet inför ett EU-medlemskap – lyckades omvandla Turkiet till en modern stat.

Men efter AKP:s tredje valseger 2011 avstannade detta reformarbete. Regeringspartiet – under Erdogan – framstod som allt mer auktoritärt. De senaste åren har även ekonomin försämrats – och därmed vardagslivet för många turkar.

En vändpunkt kom sommaren 2013. Då slog säkerhetsstyrkor brutalt ner en spontan protest som riktades mot planer på att bebygga en populär park i centrala Istanbul.  

Den dåvarande premiärministern Erdogan beskrev de demonstrerande som terrorister och förrädare. Omvärlden fick på allvar upp ögonen för att något inte stod rätt till i Turkiet.

Utöka makten

Under hösten 2013 skakades AKP av anklagelser för korruption, som skulle nå mycket högt upp i partihierarkin. AKP slog till mot hundratals domare och polischefer som avsattes.

Sensommaren 2014 valdes Erdogan till president. Det var en titel som enbart innebar representativa plikter men ingen makt. Men Erdogan har sedan dess arbetat på att utöka sin makt och förvandla Turkiet till en presidentiellt styrd stat.

Hans maktlystnad har delvis fått rent löjliga inslag. Han har fört processer mot tusentals personer som ifrågasatt honom. Han har byggt ett palats med över tusen rum som ett uttryck för hans makt.

Stark nationalistisk linje

I valet sommaren 2015 misslyckades Erdogans parti AKP med att få två tredjedels majoritet i parlamentsvalen. Ett sådant resultat hade möjliggjort att man kunde ändra författningen – och ge Erdogan som president mera makt. Men man fick inte ens egen enkel majoritet i parlamentet.

Resultatet blev en chock för Erdogan. I stället kom ett kurdiskt parti för första gången in i parlamentet, ett parti som på senare tid förföljts av Erdogan. AKP slog efter motgången in på en mycket starkt nationalistisk linje som chockade omvärlden.

Man återupptog kriget mot det separatistiska kurdiska PKK. Från 2012 hade regeringen fört en dialog med PKK som nu avbröts.

Nyckelroll

Erdogan lyckades genom att slå an nationalistiska tongångar och återuppta kriget mot PKK att vinna många nationalistiska väljare, vilket ledde till att man i nyval i november 2015 kunde få egen majoritet. Men man lyckades inte heller nu uppnå två tredjedels majoritet.

Erdogan möttes av kritik från bland annat EU för sitt allt auktoritärare styre. Men samtidigt innebar flyktingkrisen att Turkiet fick en nyckelroll för att hjälpa till att stoppa de flyktingar som via Turkiet tog sig in i EU.

Genom detta kunde Erdogan och hans styre få medgivanden om att man skulle påskynda de avsomnade förhandlingarna med EU om medlemskap. Det såg ut som om Erdogan tagit hem spelet.

Avlyssnad

I december 2015 meddelade Erdogan att hans kontor varit avlyssnat. Han sade då att det fortfarande fanns ett motstånd mot honom, att man trots allt ännu inte lyckats oskadliggöra ”Den djupa staten”, som han beskrev som ett dolt nätverk av domare, militärer och höga ämbetsmän vilka enligt honom ibland stod i maskopi med organiserad brottslighet.

Erdogan och hans anhängare skyuller en stor del av ansvaret för kuppförsöket på den så kallade Gülen-rörelsen, en religiös rörelse som grundats av den nu 75-årige ledaren Fetullah Gülen som sedan 1999 finns i Pennsylvbania, USA.

Tagit avstånd

Gülen-rörelsen har bland annat drivit en rad skolor och har också stort inflytande i medierna. Gülen var allierad med Erdogan ända fram till hösten 2013. Då uppdagades en stor korruptionshärva där nära medarbetare till Erdogan var inblandade.

Skandalen slutade med att Erdogan rensade ut en rad polischefer och domare. Det sågs som ännu ett tecken på att Erdogan utvecklades i en allt mer diktatorisk riktning.

Gülen-rörelsen har förnekat påsåtåendena om inblandning och säger att man tar avstånd från kuppförsöket. Gülen-rörelsens omfattande nätverk i det turkiska samhället kan rent allmänt ses som ett hot mot Erdogans strävanden efter makt.

Erdogan beskyller Gülen för att ha upprättat ”parallella strukturer” inom bland annat rättsväsendet, medierna och militären. Med uttrycket menas kort och gott att det skulle ha funnits åsikter inom dessa områden som strider mot vad Erdogan anser.