Jag strök skjortor och lyssnade förstrött på BBC world service. Så kom den där kombinationen av ordet ”terrorattack” och en stad jag rest mycket till och känner för. På 00-talet var det Jerusalem. Sedan 2011 är det Mogadishu.
”Mitt lopphotell”
Hotellet, vad fan sa dom att hotellet hette? Sa dom Sahafi? Mitt gamla älskade lopphotell?
Jag messade Ajoos och hans svar var både lugnande och djupt olustigt. Lugnande för att min gode vän och fixare var i livet och för att det bombade hotellet hette Safari, inte Sahafi. Men olustigt för att hotell Safari var fullständigt utplånat – ett tio våningar högt komplex byggt i den anda av framsteg och hopp som ändå varit en del av den somaliska huvudstaden de senaste åren, ett hopp som levt sida vid sida med smutsiga flyktingläger överbefolkade av offer för torka och strider utan början eller slut, sida vid sida med smutsiga affärer och politiskt mygel.
Och olustigt för att det bara är några kvarter mellan hotell Safari och hotell Sahafi. Mitt stamlogi längs den södra utfarten ut ur Mogadishu.
Ett 20-tal döda, enligt den svala BBC-rösten. Ett 20-tal döda i en europeisk huvudstad hade förstås varit en självklar förstanyhet. Men Mogadishu. Högst en notis, om ens det. Fast jag hade ju fel. Tyvärr.
Är det någon jag känner?
I skrivande stund närmar sig dödstalet 300 och jag undrar om jag hälsat på någon av offren, ja, kanske rent av känner några av dem.
Iman och hennes mamma Fartun? Mohammed, vår chaufför? Personalen på Sahafi som alltid lika vänligt som saktmodigt serverat kamelkött, canjeroo – det sega och lite syrliga somaliska brödet - och sött te?
Första gången var i augusti 2011. Den afrikanska fredsstyrkan AMISOM och somaliska armén hade tvingat ut al Shabaab ur Mogadishu tre dagar tidigare och när vi körde in i Bakaraa-marknaden, deras tidigare högkvarter, var det spöklikt tyst. Tanken på försåtsmineringar, krypskyttar och kvarlämnade självmordsbombare fick oss att tiga och fokusera på omgivningen.
Byggen signalerar hopp
Men varje gång jag besökt Mogadishu sedan dess har nya byggnader vuxit upp ur husruinerna. Ett nytt snabbköp. Bensinmackar har allt mer ersatt männen med dieselstinkande plastdunkar längs vägkanterna. En espressobar. Gym. Pizzerior och några riktigt hyggliga krogar.
Inte minst Karmel, startad av en somalier som levt en stor del av sitt liv i Älvsjö utanför Stockholm. Har de klarat sig? Alla svensk-somalierna? Abdi Durre, ordförande i Mogadishus handelskammare, som levt en stor del av sitt liv i Skärholmen? Eller direktören för Somalias enda fungerande fabrik, Coca Cola-fabriken i stadsdelen Yaqshid, den före detta London- och Göteborgsbon Abdur Isak Isse?
För varje gång jag besökt Mogadishu har det känts lite bättre. En ny och modern flygplats. Nya och bättre vägar. Vanliga snabbköp. Men hela tiden, också nu senast i april, ändå omgiven av beväpnade livvakter i kamouflagefärgat och patronbälten.
Ständigt hot
Innan vi tar ett enda steg utanför jeepen sprider de sig sig likt en solfjäder, klara att skjuta vid första hot. För en mager yngling kan ju plötsligt dyka upp ur skuggorna mellan några hus, kasta en handgranat eller spränga sig själv i luften. Utskickad av de lite äldre männen i terrorns cyniska hierarki.
Varje liten tuck-tuck som fräckt genar framför jeepen kan vara fullastad med sprängämnen och unga män med förhoppningar om paradiset.
Och efter incheckningen på Sahafi den vanliga rutinen: klarar jag hoppet ned från toalettfönstret till bakgården? Är dörren till taket olåst? Finns andra utvägar?
Muren sprängdes
Om nu Sahafi skulle attackeras som i november för två år sedan: Två bilbomber spränger muren mot gatan med den kaotiska trafiken, beväpnade män rusar in vilt skjutande tills ammunitionen tar slut eller de stupar.
15 personer dödas, bland dem generalen som ledde offensiven som körde ut al Shabaab ur Mogadishu i augusti 2011 och öppnade för investeringar och hopp. Hur visste de att han var där? Hade någon i personalen ringt?
Efter den attacken förstärktes muren, skalskyddet fick ännu ett lager och vaktstyrkan förstärktes. Ändå tänker jag varje gång jag passerar mannen med den jättelika kulsprutan utanför mitt rum, han som ska skydda mig och de andra hotellgästerna: hur mycket tjänar han egentligen? Hur många barn måste han betala skolgång och uppehälle för? Hur stora är hans skulder? Och hur lätt är det inte för al Shabaab att lösa hans ekonomiska problem?
Al Shabaabs återkomst
Alla säger att al Shabaab är tillbaka i Mogadishu, men förklädda som vanliga civila med gömmor fyllda av vapen och sprängämnen i Bakaraa, deras gamla stadsdel. Varje gång vi passerar Bakaraa måste vi dölja våra vita ansikten bakom tonade rutor. Nattetid är det otänkbart för oss att åka där. AMISOM och somaliska armén patrullerar bara Bakaraa i bepansrade fordon.
Alla vet att det handlar om säkerhet. Fredsstyrkan AMISOM. Somaliska armén. Regeringen. Den nye presidenten. De utländska diplomaterna och FN-folket. Flyktingarna och Mogadishus alldeles vanliga medborgare. Och, förstås, al Shabaab. Utan säkerhet inga framsteg. Utan säkerhet fortsatt gangstervälde. Vägtullar och beskyddarpengar från företagare som finansierar al Shabaabs terror.
Sorgen hänger tung
Fram till i lördags kändes det ändå som om utrymmet för gangsterbossarna i al Shabaab krympte med varje ny byggnad, varje ny investering och varje, om än superkorrupt, genomfört och accepterat val. Fast döden i en lastbil fick de luttrade Mogadishuborna att huttra i den fuktiga värmen. Men även om attacken saknar motstycke, familjer slagits sönder och sorgen just nu hänger tung över den redan hårt drabbade staden, går ju livet ändå vidare.
Och jag måste ringa några samtal till. Till Iman. Till Fartun. Och kolla det senaste med Ajoos.