John har kommit från Sydsudan. Tillsammans med sina vänner och landsmän formar han en tät cirkel runt en liten eld bara några meter från järnvägsspåren. Tåget dundrar förbi. De turas om att värma sina frusna fingrar.

Fem av Johns vänner har redan dött under försök att nå England. Fem. Själv tänker han fortsätta försöka så länge han lever.

Olyckan verkar oväsentlig

Det är lite märkligt hur oväsentlig drunkningsolyckan på Engelska kanalen verkar för den här gruppen.

Jag tänker att det ju hade kunnat vara dem. Fast det som hänt spelar ingen roll för honom, säger John. Det är England, eller döden. ”One of the two”. För världen utanför deras provisoriska tältläger blev däremot båtolyckan med 27 dödsoffer en väckarklocka för vad som händer på en av världens tätast trafikerade sjövägar. Mitt i Europa. Inte utanför Libyens kust, utan mellan Dover och Calais.

Förvånas över hur upptrissat landet är

England, England, England. Jag förvånas ändå lite över hur upphaussat Storbritannien är bland migranterna jag pratar med. I England får man snabbt ID-papper, skola och jobb, berättar de som sitter runt elden för mig. ”No problem”.

När jag ser deras händer sträcka sig över brasan känner jag igen bilden. Från nordvästra Italien, gränsstaden Ventimiglia, under bron som heter Europavägen. Där träffade jag en liknande grupp unga män från Sydsudan för precis fyra år sedan. Fast en sak var annorlunda.

Drömmen om paradislandet fortsätter

Frankrike, Frankrike, Frankrike, lät det då. För där kunde man snabbt få ID-papper, skola och jobb, hade de hört. Alla försökte de ta sig över gränsen genom väg- och spårtunnlarna med livet som insats. Flera dog på vägen till det paradiset. 

Den onyanserade drömmen om paradislandet fortsätter vara livsfarlig för de som bara kan se två möjliga vägar, varav döden är den ena. Må John inte bli kompisgängets sjätte offer för Englandsdrömmen.