När fartyget rörde sig in i Beiruts hamn för drygt sex år sedan var planen inte att stanna. Lastat med 2 750 ton ammoniumnitrat skulle skeppet fortsätta mot en sprängmedelsfabrik i Mozambique.
Men dit kom det aldrig. Libanesiska myndigheter fann fartyget sjöodugligt och den ryska affärsman som hyrt fartyget övergav det. En libanesisk domstol beslagtog lasten och lade den i en lagerlokal. Och där fick den ligga. Mitt i Libanons huvudstad, inte ens en kilometer från tätbefolkade bostadsområden och kvarter fulla av barer och restauranger.
Få är förvånade
Rättsväsendet, premiärministern, arméns underrättelsetjänst kände alla till att kemikalierna förvarades i hamnen och kunde explodera när som helst, enligt den libanesiska tidningen al-Akhbar.
Och dokument som nu gjorts offentliga visar att tulltjänstemän frågat myndigheterna hur de kunde göra sig av med det explosiva materialet. Gång på gång. Men aldrig fått något svar.
Det kan tyckas obegripligt, men i Libanon höjs få förvånade röster. Det är mycket som landets styre inte gör något åt. Som att invånarna inte har el mer än några timmar om dagen. Och ser sina gator svämma över av sopor.
Ofta måste man köpa extra vatten för att kunna ta sig en dusch. Inte heller de problemen har politikerna löst utan hanterat på samma sätt som den livsfarliga lasten i hamnen. Låtit dem vara. I åratal.
Utredningen hånas av invånarna
Så när libanesiska politiker nu pratar om att tillsätta en utredning möts de av hån. För många libaneser behövs ingen. De har redan svaret. Som de ser det är oviljan, eller oförmågan, att flytta lasten typiskt för den misskötsel och korruption som präglat Libanons styre i årtionden.
”De som styr har aldrig brytt sig om oss, de vill bara fylla sina egna fickor”, säger Clara som bodde nära hamnen och nu sopar upp resterna av sitt hem.
Att explosionerna skedde just i hamnområdet ses som symboliskt för den korruption som genomsyrar landet. Hamnen i Beirut har länge gått under det föga smickrande smeknamnet ”Ali Baba och de 40 rövarnas grotta”. Miljarder i skatteintäkter från hamnen ska aldrig ha nått statskassan.
För många libaneser är den kvarlämnade lasten ytterligare ett tecken på den styrande elitens oförmåga att leda landet. I ett läge där Libanons invånare inte kan ta ut sina egna pengar från banken, ser sina livs besparingar försvinna och inte längre har råd att köpa mat skar tryckvågorna genom Beirut och raserade tusentals människors hem.
”Vems huvud ska hängas?”
Ledarnas oförmåga att se till att befolkningen har det mest nödvändiga som el och vatten har gjort att libaneserna inte förväntar sig någon hjälp utan har vant sig vid att ta hand om sig själva. Och varandra. När deras hem är täckta av glassplitter, taket rasat in och dörrarna är borta finns inga myndigheter att ringa.
I stället är det grannar, vänner och främlingar som kliver in i den frånvarande statens ställe. Sociala medier fylls nu av texter som den här: ”Har du förlorat ditt hem och saknar någonstans att sova? Hos oss finns plats”.
De kvarlämnade kemikalierna blev kulmen på årtionden av misskötsel och försummelse. Och när Libanons befolkning nu börjar resa sig ur rasmassorna växer ilskan mot att myndigheterna kände till att deras hemstad kunde explodera när som helst, men inte gjorde något åt det.
På en bild som cirkulerar på sociala medier syns en man som satt upp en skylt på det som finns kvar av hans balkong med texten ”Vems huvud ska hängas?”.