Mellan 500 och 1.000 flyktingar sover varje natt i tält och under bar himmel i Belgrads två stora parker vid stadens järnvägsstation och universitet. Ungefär lika många övernattar i den serbiska huvudstadens hotell, vandrarhem eller hos människosmugglare. Flyktingarna, som oftast har sålt allt de äger i sina hemländer för att kunna resa till Europa, har pengar – och det utnyttjas av många människor som erbjuder boende, transporter och mat.

Vissa köper också upp alla bussbiljetter till den ungerska gränsen och säljer dem vidare till flyktingarna till överpriser, säger Radoš Đurović, jurist på Centret för skydd och hjälp till asylsökande (CZA), som erbjuder flyktingar juridisk hjälp och förnödenheter.

– Det är en lukrativ bransch och lättförtjänta pengar för många.

Barn kommer bort från sina föräldrar

Omkring 85 procent av de flyktingar som passerar Serbien flyr från kriget i Syrien, merparten av de övriga är från Afghanistan och Irak, och allt fler är kvinnor och små barn.

– Det kommer människor i alla åldrar, hela familjer med flera generationer och en hel del ensamma barn som kanske inte reste från sina hemländer ensamma, men som har kommit bort från sina föräldrar på vägen, berättar Radoš Đurović och tillägger:

– Barnen reser snabbast, brukar vi säga, vilket är ologiskt, för barn har inte den kunskap och erfarenhet som behövs för att kunna ta sig mellan länder själv. Vi misstänker att många hamnar hos människosmugglare och att det pågår en organiserad handel med flyktingbarn.

Organisationer som CZA, UNHCR och Röda korset är i parkerna dagligen för att dela ut vatten, mat och annat som behövs. De ensamma barnen som påträffas blir omhändertagna och skjutsade till ett speciellt centrum för barn, men därifrån försvinner många.

– Vi tror att de kommer i kontakt med människosmugglare som ska ta dem vidare och vad som händer därifrån vet vi inte.

En del av de barnen som hittas ensamma har separerats från sina föräldrar när de hamnat i olika bilar vid illegala transporterna över gränserna.

– En del kanske blir rädda och rymmer från smugglarna, en del tycks bara försvinna och andra hamnar på ett annat ställe än sina föräldrar och då jobbar vi med att försöka återförena dem om vi kan.

”En droppe hjälp i ett hav av behov”

Parkerna där flyktingarna sover är nu fyllda med tält och sovsäckar och det är de fattigaste flyktingarna som bor där i gräs och grus, de som inte har råd att betala för ett boende. CZA:s volontärer vandrar i parkerna sex dagar i veckan, men ska nu börja gå varje dag på grund av det ökade behovet av hjälp.

– Vi går från person till person och frågar vad de behöver. Någon kanske behöver tamponger, någon annan behöver barnmat eller en deodorant. Vi ska nu också börja dela ut frukt två gånger i veckan, för de här människorna får ingen tillagad mat och vi har märkt att vitaminbrist är ett problem, speciellt bland barnen. Men det vi gör är en droppe hjälp i ett hav av behov.

Det ungerska gränsstängslet har inte lett till någon minskning av flyktingtillströmningen och Radoš Đurović tror heller inte att det kommer att göra det. Flyktingarna hittar sätt att korsa stängslet genom att bland annat gräva sig under det eller klippa upp det. Ungern förstärker nu med en fyra meter hög trävägg bakom stängslet, men Radoš Đurović säger att inte heller det kommer att stoppa flyktingarna.

– De här människorna kommer inte att sluta fly. Det är sådan desperation att när du är så nära målet så tänker du inte längre. Stängda gränser kommer bara leda till fler offer för människosmugglare och omständigheterna.

Flyktingarna stannar i snitt tre dagar i Belgrad, men nu väntas allt fler fastna i Serbien under en längre tid och Radoš Đurović säger att en humanitär kris är oundviklig.

– Kallare tider är på väg och vad ska då hända med alla dem som sover ute på marken? Tvingas de stanna här länge kommer de få slut på pengar och vad händer då?

Ingen hjälp från staten

Serbien har blivit taget på sängen över flyktingtillströmningen och har ännu inte utarbetat en mottagningsstrategi mer än i gränsstäderna i söder och norr. I Belgrad finns bara ett mottagningscentrum med liten kapacitet som ligger i stadens utkant och för att få boende där behövs ett specialtillstånd från polisen.

– Det här är lite av en tabula rasa för Serbien. Vi får ingen hjälp från staten eftersom de inte har budgeterat för detta och de har inga pengar över, men de har tackat oss för det vi gör och inte stått i vägen på något vis. Och vi har fått enormt mycket hjälp från både Belgradbor och från olika företag som har donerat kläder och mat och filtar, men nu behöver vi ett mottagningscentrum och mer hjälp inför vintern.

Radoš Đurović säger att en mottagningsplan och mer hjälp också behövs för att undvika att ett hat mot flyktingarna får fäste. Serbiens jämställdhetsombudsman Brankica Janković har sagt att ett mottagningscentrum ska byggas upp i Belgrad så snart som möjligt, och att flyktingarna också bör erbjudas möjligheten att stanna kvar och bosätta sig på den serbiska glesbygden, men Radoš Đurović tror inte att många kommer vilja vara kvar.

– Mindre än en procent av dem som kommer hit stannar. De är på botten och tvingas börja om från början och då vill de bygga upp sina liv i ett land där de har så bra möjligheter som de kan få.