Både Irina och Emanuelle är uppvuxna på barnhem. De hamnade tidigt på gatan och levde av tiggeri. Men när Irina blev gravid med David för tio år sedan bestämde hon sig för att ta sig upp ur misären.
– Jag var tvungen att tigga för att få pengar till blöjor och mat till mitt barn. Det var oerhört pressande, berättar Irina.
Tillsammans med Emanuelle tog de kontakt med hjälporganisationen Viata si Lumina (Liv och Ljus).
– Emanuelle kände en hjälparbetare från Liv och Ljus och han erbjöd oss en lägenhet för att komma bort från gatan och steg för steg gav de oss mer och mer ansvar så vi till slut kunde klara oss själva. Det var de som hjälpte oss att få jobb, säger Irina.
Prestation och motprestation
Liv och Ljus är en kristen organisation som arbetar enligt principen prestation-motprestation. Om de betalar en obetald räkning för någon som söker hjälp måste han eller hon göra något i gengäld, till exempel söka jobb, sluta använda droger eller börja plugga.
– Utan Liv och Ljus hade det aldrig gått. Innan bodde vi med en massa människor i tunneln och det var oerhört smutsigt. David var mycket sjuk och jag trodde hans kulle dö, berättar Irina.
Vi gör ett besök i tunneln som löper under gatan framför Bukarest centralstation Gara de Nord. Det är varmt och kvavt, unga män sitter på huk och injicerar heroin medan andra sniffar lim. Gängledaren heter egentligen Florin men kallas Bruce Lee sedan han under en tid levde på att slåss mot betalning.
– Alla medel var tillåtna, säger Florin och ler ett brett och delvis tandlöst leende.
För sonens skull
Kontrasten mellan eländet i tunneln och den prydliga lilla lägenheten i Bukarests utkanter kunde inte vara större. David sitter uppkrupen i soffan med en laptop i knäet, helt uppslukad av datorspelet Mindcraft.
– Det var för Davids skull vi rest oss, säger Irina och ger honom en kärleksfull blick.
Jag frågar Irina om hon ger pengar till tiggare i dag.
– Nej, jag ger inga pengar. Men däremot ger jag mat och kläder. Min första tanke är medkänsla: vi har ju samma erfarenheter. Min man tar ibland av sig sina egna kläder och ger till dem, säger Irina.
Båda har jobb
I dag arbetar Irina på en snabbmatskedja i en köpgalleria nära flygplatsen. Och Emanuelle som diskare på hotell Intercontinental.
– Emanuelle är en uppskattad kollega som sprider oerhört mycket glädje här på hotellet, säger Iulia Hrihor, hotellets vice VD.
Jag frågar Emanuelle vad som kan få romerna som åker till Sverige att stanna i Rumänien.
– Det är svårt i Rumänien just nu, men den rumänska regeringen måste göra mera för de här människorna. Regeringen tar inte sitt ansvar, säger Emanuelle.