• Viktigt meddelande:

    Information om skogsbränder på flera platser i landet Läs mer

Här på gatorna styrde Islamiska staten med järnhand och utförde avrättningar offentligt. Foto: Niclas Berglund/SVTVisa alla (7)
Visa alla (7)

”Det finns en bomb i huset – jag känner min puls stiga”

KRÖNIKA · SVT:s utsända Niclas Berglund är på plats i Hawija i Irak där familjer börjar återvända till sina hus efter att IS drivits ut ur staden. Han följer med när bomber desarmeras i hus och träffar familjerna som upplevt IS terrorvälde i staden – och nu hoppas på en ljusare framtid.

Det enda som hörs är småsten som knastrar under Mustafa Garaawis skor när han sakta rör sig mot en misstänkt IS-bas, som nu kan vara minerad. Bombteknikern Mustafa ingår i irakiska armens bombgrupp och med en van rörelse stryker han lätt över dörrkarmen. Försiktigt trycker han sedan ner handtaget till dörren. Ett metalliskt ljud bryter den spöklika tystnaden som vilar över området.

Mustafa rör sig sakta in i huset, han vänder sig om och ger mig tummen upp – vi går djupare in i huset. Det är mörkt. Jag ändrar snabbt mina kamerainställningar för att följa Mustafa in i det mörka. Plötsligt sätter han upp handen – tecknet för stopp! Mustafa sätter sig på huk och pekar mot golvet för att visa mig vad jag ska filma. Jag söker febrilt med kameran. Till slut sträcker han sig fram och tar upp en tunn, nästan genomskinlig kabel – det finns en bomb i huset.

”Känner min puls stiga”

Jag känner min puls stiga och en skräckliknande känsla griper tag i mig. Men Mustafa är redan på väg vidare. Han följer försiktigt tråden. Han stannar, lägger ner tråden och pekar sakta. Det är mörkt, men den här gången råder det inget tvivel om vad han vill att jag ska se. Två stora behållare står under trappen.

Fler familjer börjar nu återvända hem efter att staden blir allt mer säker. Foto: Niclas Berglund/SVT

De har båda kablar kopplade till sig. Ett felbeslut nu och hela huset skulle tillintetgöras. Mustafa närmar sig försiktigt. Han plockar upp en tång ur sin väska. Jag tar instinktivt en steg bakåt, min kamera tappar fokus för ett ögonblick och jag får stålsätta mig för att inte springa därifrån. Klick! Han klippte av tråden som var kopplad till behållaren. Mustafa tittar på mig och flinar nervöst och drar sedan fram de båda behållarna med ett tungt skrapande ljud.

– Det är civila bostäder som vi genomsöker för att göra områdena här i Hawija säkra igen. Vi vill att familjerna ska kunna återvända hem, säger Mustafa.

Staden återhämtar dig efter IS terrorvälde

Det här är en del av den vardag som råder i Hawija idag. En stad som sakta återhämtar sig efter IS terrorvälde. Stora delar av staden ligger i ruiner, men sakta börjar staden hitta tillbaka till det bättre. Hawija var det sista starka IS-fästet i Irak som den irakiska armen återtog i oktober i år.

Bland de tusentals familjer som flydde när IS intog staden, börjar nu ett hopp spridas om att de kan återvända hem.

Efter att vi följt bombgruppen åker vi vidare för att se om det finns familjer som redan flyttat hem till Hawija. Och i utkanten av staden träffar vi Emas som just hissar en vit flagga när vi går in på familjens lilla innergård.

– Jag hissar en vit flagga för att jag vill skydda mina två barn och min man från flygbombningar, berättar Emas ivrigt för oss.

Enas hissar en vit flagga för att skydda sin familj mot flygbombningar. Foto: Niclas Berglund/SVT

”Hade inte ens mat”

Emas tar vänligt i hand när jag går fram för att hälsa och hon bjuder genast in oss i deras enkla men fina hus. Familjen är en av flera familjer som just kommit tillbaka och de håller för fullt på att packa upp sina saker på den lilla innergården. Det börjar bli höst i området och eftermiddagen är ljum när vi sätter oss ner ner att prata med familjen. Vi blir genast erbjudna te och Emas börja berätta om skräcken de upplevde när IS intog staden.

En bit in i intervjun tystnar Emas och lägger händerna för ansiktet, tårar rinner sakta ner för hennes kinder. Det är svårt för henne att prata om allt familjen gått igenom. Vi sitter under tystnad innan hon samlar sig.

– Vi hade inte ens mat, vi hade bara bröd och vatten. Min dotter grät och sa att hon var hungrig, hon bad efter mat som vi inte hade. Jag sa åt henne att försöka sova för då känner man inte hungern.

Emas brister i tårar.

Familjen har nu återvänt till Hawija och sin älskade stad efter att IS besegrats och flytt staden. Emas börjar gråta när hon berättar om vad familjen gått igenom.

”Hoppas allt är över”

Familjens dotter, Inas, som hela tiden suttit bredvid sin mor lutar sig nu mot henne och lägger tröstande en hand på hennes ben.

– Jag hoppas att allt är över nu, säger den lilla flickan. Att vi kan leva som vanligt här i Hawija och jag vill börja skolan igen – det är fantastiskt att få lära sig nya saker, säger dottern och ler mot sin mor.

Emas börjar skratta mellan tårarna och kramar sin dotter.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.