När extremväder slår till världen över går oljelandet Norge till val. Oljan som är kvar under havsbottnen har blivit het i valet – ska den ligga kvar, eller pumpas upp?
Klimatfrågan har seglat upp de senaste veckorna som en allt viktigare valfråga som kan bidra till att avgöra valet. De största partierna vill fortsätta pumpa, medan de små Socialistisk Venstre och Miljöpartiet vill stoppa.
De har båda fått ett litet uppsving i opinionen. Arbeiderpartiet, som kan ta över makten från oljevänliga Höyre, kan tvingas ta stöd av Miljöpartiet som inte vill vika sig om ett krav på stoppdatum. Det är upplagt för strid.
Den norska oljeparadoxen
Oljan delar Norge i två läger, de som vill stoppa den egna utvinningen för att minska de globala utsläppen, och de som tror att den norska produktionen i så fall bara skulle ersättas av annan sämre olja med högre klimatpåverkan.
Så klimatet är hett i norsk politik. Men också paradoxalt.
Klimatet rankas högt av norska väljare. Men samtidigt finns en knapp majoritet för en fortsatt oljeutvinning.
Norge vill vara koldioxidneutralt redan till år 2030. Men ska fortsätta pumpa upp olja på obestämd tid.
Men många ifrågasätter hur oljeutvinning rimmar med klimatmålet. Den danske klimatministern, som nu vill få med sig andra länder på att stoppa pumparna, har pekat på det paradoxala i att det nu finns länder som lovat att bli koldioxidneutrala samtidigt som de planerar att producera olja efter samma årtal.
Inte Norges ansvar
Lösningen på den logiska kullerbyttan är att bara räkna utsläpp inom landet, och inte utsläppen från oljan.
– Jag menar att det är orimligt att vi tar ansvar för svenskarnas bilkörning. Det får svenskarna göra själva, har statsminister Erna Solberg sagt.
Ett annat argument för norsk olja är att den är renare än annan olja, med lägre utsläpp i själva utvinningen. Norska plattformar drivs delvis av grön el från fastlandet. En viktig klimatåtgärd men i kritikernas ögon ett sätt att sminka en gris. Utvinningens utsläpp på 13 miljoner ton CO2 per år bleknar i jämförelse med de cirka 400 miljoner ton själva oljan orsakar. Det är åtta gånger hela Sveriges utsläpp.
Norska dilemmat
Oljan är landets viktigaste näring och sysselsätter ett par hundra tusen personer och står för en fjärdedel av Norges BNP. En bred politisk uppgörelse talar idag om en långsam omställning och hoppet ställs till förnybar energi.
Samtidigt är kritiken från klimataktivister skoningslös mot att Norge öppnar nya oljefält och bygger ut gamla. Jakten i Barents hav fortsätter och förra året öppnades det enorma fältet Johan Sverdrup i Nordsjön som kommer att pumpa upp olja i minst 50 år till och ska ge 900 miljarder till statskassan.
Föredöme med höga utsläpp?
Med bara två månader kvar till klimatmötet i Glasgow ökar pressen på oljelandet Norge. På klimatmöten jag själv bevakat de senaste 20 åren har jag sett hur Norges olja lyckats gå under radarn. Den har hamnat i skuggan av att Norge satsat stort på klimatkompensation, rädda regnskog och koldioxidlagring i Nordsjön.
Både Sverige och Norge är små länder vars utsläpps mäts i promille av de globala, men som båda har hög svansföring. Men ett föredöme måste själv ha en trovärdig klimatpolitik – Norges skärpta klimatplan får underkänt av klimatanalystjänsten Climate Action Tracker för att det inte räcker.
Så länge som oljeplattformarna pumpar på och de höga utsläppen fortsätter kommer norska politiker på klimattoppmöten tvingas försvara sig mot anklagelser om hyckleri, hur långt in i regnskogen man än gömmer sig.
Se klipp om nyheten