“Kan du ladda upp alla dina journaler från sjukhuset i gruppen?” frågade läkaren via ett kort meddelande i karantänboendets gemensamma grupp på WeChat (Kinas största sociala medium).
Egentligen borde jag inte ha blivit förvånad eftersom jag, liksom de andra 30 boende, under veckan kunnat följa de mest intima detaljer i mina grannars hälsotillstånd i konversationer med våra ”övervakare”. Kanske borde jag bara ha gjort som de sa utan att tjafsa. För när jag tvekade blev jag plötsligt besvärlig och såg ut att vara någon som hade något att dölja.
Ingen debatt
I Kina accepterar de allra flesta att lämna ifrån sig all personlig information som begärs, på elektroniskt eller annat sätt. De är helt enkelt vana vid att övervakas och tycker inte att det är konstigt. Liksom i grannländer som Taiwan och Sydkorea, använder sig Kina av personliga uppgifter som vem som är smittad och exakt var de varit de senaste veckorna för att spåra och begränsa spridningen av Covid-19.
Kontrasten kunde inte vara större mot mitt gamla liv som EU-korrespondent, där integritetsdebatterna ibland tycktes vara det enda som fick EU-parlamentarikerna att tända till. Integritetsfrågor är ett område där EU:s ansvar är tydligt definierat, och ett område där flera av medlemsländerna har en moderna historia av övervakningssamhällets mest negativa konsekvenser. Jag tänker på den östtyska säkerhetspolisen Stasis övervakning av medborgare, för att nämna ett exempel.
Kritiker varnar
När EU nu diskuterar att utveckla en gemensam app för smittspårning kan vi återigen förvänta oss långa debatter om just integritet. Även om Polen redan har introducerat en app där man laddar upp ”selfies” från mobilen — vilket gör att polska myndigheter kan exakt geografiskt placera användarna och på så vis kartlägga smittspridningen, är det en bit kvar innan det finns en gemensam EU-app.
Kritiker varnar för att införandet av sådana appar kan leda till ny praxis och nya användningsområden som i framtiden kan bli svåra att backa ifrån. Det är lätt att öka övervakningen av medborgarna, men svårare att införa lagstiftning som rullar tillbaka övervakningen när behovet inte längre är lika stort.
I Kina, där jag bor idag, måste jag redovisa min kroppstemperatur två gånger om dagen. Om jag vill gå in i parker och i offentliga byggnader ska min mobiltelefons hälsoapp blinka grönt, vilken indikerar att jag är frisk. I Singapore används bluetoothteknik som varnar om någon som är smittad med Covid-19 kommer inom två meters avstånd. I Sydkorea kan jag genom min mobil få veta hur många smittade jag träffat under dagen. I ingen av dessa länder har debatten om intrång i den personliga integriteten varit speciellt stor. Här vet vi att storebror ser oss.