Idlib var en av de första regionerna som gjorde uppror mot regimen i Damaskus och är i dag det sista större rebellkontrollerade området i Syrien.
Evakueringarna från belägrade enklaver som fallit har fått Idlibs befolkning att fördubblas, FN uppskattar antalet människor där till ca 2,5 miljoner. Samtidigt styrs Idlib av en terrorstämplad jihadistgrupp som kallar sig Tahrir al-Sham (f d Nusrafronten eller al-Qaida i Syrien), sharialagar tillämpas, ryskt flyg bombar och för hundratusentals nyanlända syrier är förhållandena mycket svåra.
Ett helvete på jorden
Men det bryr sig inte regimen om, kanske är det i stället ett mål i sig med evakueringarna: att klämma ihop människor, med olika bakgrund och värderingar, och på så sätt skapa ett helvete på jorden som någon annan får ta ansvaret för.
Dessutom kan en ny lag göra det svårt, nästan omöjligt, för flyktingar att behålla de hem de lämnat. Den som inte kan visa papper på ägande kan få sin fastighet konfiskerad (vilket i praktiken torde innebära ett slags etnisk rensning av i första hand sunni-araber, när regimen tar över fastigheterna och kan dela ut dem till regimtrogna alawiter och shiiter).
Många på flykt i dag kommer därför aldrig kunna återvända. Och även om regimen tycks ha bromsat evakueringarna av civila den senaste tiden så fortsätter man bussa de stridande man besegrat till Idlib. Där trängs de hatade extremisterna ihop, kanske i hopp om att de olika milisgrupperna kan få svårt att hålla sams.
Vad händer sedan?
Samtidigt kvarstår frågan vad som ska hända sedan. Turkiet har flyttat fram sina positioner, först genom att besegra kurderna i Afrin, och kanske vänder man nu ögonen mot Idlib. Turkiet vill inte ha ett delat Syrien med både kurdkontrollerade och jihadistkontrollerade områden utmed sin långa ”syriengräns”. En lösning för Turkiet vore förstås att själva kontrollera områdena och samtidigt slippa ta emot miljoner araber på flykt. En annan tanke i Ankara vore att låta Damaskus, Ryssland och Iran ”finish the job”.
Sista brickan i spelet
Idlib är en (sista?) bricka i ett spel med många spelare, där miljoner civila kan komma att offras. FN har vädjat för de många människor som sitter fast i Idlib, ett anfall vore en katastrof för dem. Men jihadisterna dominerar i Idlib och såväl Turkiet, Iran, USA och Ryssland vill eliminera dem. Damaskus skulle inte misstycka om stormakterna ville hjälpa till att avsluta det smutsiga jobbet. Intresset för återuppbyggnad, nödhjälp till de lidande och på sikt en ny regim i Damaskus är minimalt – därför verkar i dag en militär lösning troligare än en politisk.