I våras erövrade en ny rebellallians provinshuvudstaden Idlib. Idlib ligger mitt i Syriens kornbod och redan före kriget var regimen i Damaskus avskydd för sin ovilja att utveckla den fattiga regionen och Idlibprovinsen blev tidigt ett av den väpnade oppositionen starkaste fästen.
Den nya rebellalliansen, Jaish al-Fatah, bestod till största delen av hårdföra jihadister och med starkt stöd av bland annat Qatar och Saudiarabien lyckades alliansen också till slut ta provinshuvudstaden Idlib.
Men det var en seger som också utlöste den motoffensiv vi ser i dag, en motoffensiv som till stor del planerats av ryska militärer med erfarenhet från hur väpnat motstånd kuvas i den ryska delrepubliken Tjetjeniens huvudstad Grozny: massiv beskjutning, belägring och utsvältning av den belägrade stadens befolkning och försvarare, en taktik som nu krönts med framgång i Aleppo och tidigare i städer som Homs och Hama.
Fallit sönder
Och eftersom den syriska arméns kapacitet dramatiskt minskat på grund av deserteringar, regimens allt uslare ekonomi och dålig stridsmoral, sattes allt fler legosoldater från Iran, Irak och Libanon in i striderna tillsammas med ryskt stridsflyg och rysk stridsledning. På regimsidan slåss också sen flera år tillbaka en mosaik av privatmiliser vars soldater får mycket bättre betalt än soldaterna i den i dag ganska malätna syriska värnpliktsarmén.
Syrien, en efter första världskriget kolonial konstruktion av segrarmakterna Storbritannien och Frankrike, har i dag fallit sönder. För även om regimen kontrollerar de stora städerna, kustprovinserna och den folkrika delen av landet, finns fortfarande välbeväpnade rebellfästen, förutom i Idlibprovinsen, också i söder, runt huvudstaden Damaskus, mellan Homs och Hama och i det glest befolkade området mellan Damaskus och den irakiska gränsen.
Framför allt så kontrollerar terrorgruppen IS stora delar av centrala och östra landet, inte minst området runt floden Eufrat.
Och i norr styr de syriska kurderna över området mot Turkiet. Men när kurderna var på väg att förena de västra kurdiska delarna med de centrala och östra delarna, gick Turkiet in med soldater och såg till att de kurdiska delarna inte kunde förenas.
Turkiet ser de syriska kurderna som en del av det kurdiska PKK inne i Turkiet, som fröet till en kurdisk självständig stat och därmed också ett hot mot den turkiska suveräntiteten, enligt president Tayyip Erdogan och hans regering.
Ryssland ändrade spelplanen
Den militära situationen är minst sagt komplicerad. Alla bekämpar terrorgruppen IS; de olika rebellerna, kurderna och USA-alliansen som tillsammans med bland Storbritannien, Frankrike och några Gulfstater dagligen angriper terrorgruppen med stridsflyg. Också den syriska regimen och Ryssland säger sig bekämpa IS, även om deras insatser hittills mest riktats mot andra rebellgrupper.
Kriget i Syrien har, fram till Rysslands mera aktiva inträde i striderna i september förra året, präglats av att varken regimen eller de olika rebellgrupperna varit tillräckliga starka för vinna en militär seger. Och i det maktvakuum som uppstått har de syriska kurderna såväl som terrorgruppen IS kunnat ta kontroll över stora områden.
Flygförbud svårt
Supermakten USA har visserligen tränat och utrustat en del rebellgrupper med bland annat antitankvapen, handeldvapen och ammunition. Men insatserna har varit begränsade och när det asvlöjades att en stor del av de amerikanska vapnen hamnat i terrorstämplade gruppers händer, blev insatserna ännu mer begränsade.
Kraven på att USA skulle införa en flygförbudszon i Syrien för att stoppa regimens brutala flygkrig mot de rebellkontrollerade områdena och den egna befolkningen, kommenteras så här av den amerikanske flygvapengeneralen David Deptula i tidsskriften the Spectator:
”En flygförsbudszon kräver en enorm apparat: attackplan, spaningsplan, tankningsplan och kryssningsrobotar. Och det syriska luftförsvaret är mycket bättre än det irakiska.”
General Deptula var ansvarig för flygförbudszonen mot Saddam Husseins Irak på 90-talet. Enligt Deptula vore det enklare att bara bomba de syriska flygfälten. Men han tillägger:
”Fast det är inte en flygförbudszon, utan en krigshandling. Och vilka amerikanska säkerhetsintressen skulle tjäna på en sådan krigshandling?”
Iranska legosoldater oroar
Enligt USA:s nye president Donal Trump är huvudfienden i Syrien terrorgruppen IS. Och inget i det han sagt, eller de personer han utsett som ansvariga för den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken, tyder på att han ser Assadregimen, eller Rysslands stöd till den, som något problem.
Det enda som möjligen ororar den nya administrationen i USA är det starka inslaget av iranska legosoldater i Syrien, en oro som också delas av Israel. Här finns, menar bedömare, fröet till en shiitisk terrorvåg mot Israel och sunnitiska stater i regionen.
Utdragen och blodig
Just nu talar ändå allt för att den syriska regimen, med stöd från Ryssland och Iran, ganska ostört kan fortsätta sin offensiv mot de olika rebellfästena (se karta). Om kriget förs på samma sätt som tidigare kommer även i fortsättningen civila att urskiljningslöst bombas och beskjutas.
Det betyder i så fall flera skadade, dödade och ännu mera flyktingar. Landets olika rebellgrupper, härdade efter mer än fem års strider, kommer att slåss till sista blodsdroppen. De kommer sannolikt också i fortsättningen att få stöd från länder som Qatar och Saudiarabien. Regimens kamp för kontroll kommer därför att bli utdragen och blodig.
Försoning och fred långt borta
Och om kampen mot terrorgruppen IS lyckas, riskerar det att skapa nya konflikter. För när IS faller har inte USA-alliansen något behov av att samarbeta med de syriska kurderna längre. Det öppnar för att både den syriska regimen och Turkiet angriper det som i dag i praktiken blivit ett kurdiskt självstyre i norr.
Hur Assadregimen, som under snart sex år fört ett blodigt krig mot en stor del av den egna befolkningen, ska kunna skapa fred och försoning vid en eventuell militär seger är i dag svårt att se.
Med ett paralyserat FN, ett USA som ger Ryssland och möjligen också Iran, fria händer att tillsammans med den syriska regimen fortsätta det brutala kriget och regionala stater som blandar sig i kriget enbart på grund av sina egenintressen, är det i dag svårt att se något slut på den syriska tragedin.