Oktobersol, men kalla vindar och dimma över bergen, det mötte mig i morse här i Luino i norra Italien. Samt alla italienare som med jobbpassen redo i mobiltelefonerna gav sig av mot sina arbeten. Bilmekaniker, brandmän, bagare, butiksägare – oavsett jobbtyp måste alla italienare från och med i dag har covidpass för att få arbeta och få lön. De som vägrar vaccin måste vartannat dygn ta ett covidtest, vilket är både dyrt och krångligt. Köerna utanför italienska apotek som utför testen ringlar långa.
På TV visas nyheter från olika protestaktioner runt om i landet under dagen – alla hittills fredliga, i motsats till förra helgens kravaller i Rom. Men känslorna hos covidpassens motståndare är starka.
”Jag vill lämna det här landet”
På Crystal Lake Bar, strax intill Luinos sköna strandpromenad, träffar min fotograf Domenico och jag paret Giusy och Antonello Lai. Han är barägare, hon hans anställda och båda vaccinmotståndare. Giusy skivar upp prosciutto och mozzarella, förbereder panini och sallader, medan Antonello går av och an, allt mer rasande, när han pratar om vaccinpassen, som kallas Green Pass här i Italien.
”Det är en odemokratisk sak, en skam, jag vill lämna det här landet, jag känner inget förtroende för regeringen längre. De vill tvinga oss att vaccinera oss, det är djävulskt!”.
Det är tongångar som hörs överallt. Vaccinpass-motståndarna känner att deras frihet kränks. Samtidigt visar en rad opinionsundersökningar på ett grundmurat folkligt stöd för passen, liksom det faktum att över 70 procent av italienarna är fullvaccinerade.
Inga ökande dödstal
Förra året vid exakt den här tiden var sommarens andrum från pandemin på väg att ta slut i rasande takt. Dödssiffrorna började åter skena, sjukhusen fylldes, restriktionerna kom tillbaka, liksom rädslan som förlamat Italien allt för länge.
Nu, ett år senare och med vaccinen, är mönstret ett helt annat. Dödstalen ökar inte i takt med höstens intåg och smittan hålls i schack. Därför kan nu folk åter gå på helt fulla barer, biografer, arenor och teatrar – bara de har covidpass. Jag ser hur Luino tänder sina ljus mot kvällen och folk går ut, finklädda, uppspelta, utan munskydd. Det känns nästan som vanligt igen – på ett sätt. För samtidigt lurar spänningarna under ytan, mellan dem med och utan pass.
Vi har bokat bord på en restaurang och släpps in i värmen – efter att vi först fått covidpassen noggrant kontrollerade i dörren förstås.