Vi har väntat länge på det här samtalet, men trodde aldrig de skulle höra av sig. Vi packar snabbt ihop våra saker och ger oss av. När jag skyndar mot bilen känner jag mig nervös men också spänd av förväntan. Vi är på väg mot ett hemligt möte.

Vi ska träffa en självmordsbombare.

Vi letar oss sakta in i allt mer ödsliga kvarter, och gränderna blir allt smalare. Tillslut stannar vi, jag tar med mig kameran men blir tillsagd att inte filma något innan vi vet säkert att vi får använda kameran. Vi blir visade in i ett mörkt rum och lukten av fuktig betong slår emot mig samtidigt som en klaustrofobisk känsla tar tag i mig. Genast känner jag hur det blir tyngre att andas.

”Västen mannen bär är full med sprängämnen”

En man säger något på arabiska och pekar mot en sliten soffa som står i ett hörn. Stunden senare kommer fem tungt beväpnade män in i rummet och ställer sig framför oss. Alla bär de skräckinjagande masker som döljer deras ansikten. Mannen som för talan säger:

– Jag är redo för en intervju.

Hans engelska bryter när han säger att han vill tala arabiska. Först nu ser jag de blå smala trådarna som hänger som små tvättlinor runt hans midja. Västen mannen bär är full med sprängämnen.

”Jag anser att det är min plikt”

– Jag bär en självmordsväst eftersom jag anser att det är min plikt. Jag är redo att dö, och ta så många som möjligt med mig. Även oskyldiga om så krävs, säger mannen med stadig röst.

Han är bara 25 år gammal och har en universitetsutbildning. Han berättar om drömmar och visioner som gått om intet. Besvikelser som fört honom dit han är i dag, framför oss, iklädd en väst fylld av sprängämnen.

”Jag drömde om ett gott liv”

Han tillhör den militanta grupperingen The Popular Resistance Committees. Grupperingen ansvarar för flera terrordåd riktade mot israeliska soldater men också mot civila.

– När jag studerade drömde jag om ett gott liv, men sedan kom chocken. Drömmen blev inte verklighet, berättar han.

”Jag följer dem så långt jag kan”

Stefan ber mannen visa vad han har i sin väst. Sakta börjar han knäppa upp västen och snart ser vi flera tuber som alla är sammankopplade med varandra. Med kameran följer den blå tråden som slutar på axeln. Där sitter något som liknar en penna – utlösaren. Insikten tar tag i mig med full kraft och ger mig kalla kårar längs ryggraden.

Plötsligt säger mannen att de måste gå, snabbt samlas de andra tungt beväpnade männen runt honom. Med bestämda steg lämnar de rummet. Jag följer dem så långt jag kan innan jag blir stoppad.

”Gaza är som ett stort fängelse”

När vi lämnar det fuktiga rummet och kommer ut i den svala kvällsluften blir det genast enklare att andas. Mötet gör mig påmind om de enorma slitningar som råder mellan israeler och palestinier och vilka stora utmaningar som väntar för att få till eventuella fredsförhandlingar mellan parterna.

– Gaza är som ett stort fängelse, och omvärlden står och ser på. Ge mig de möjligheter som finns i Europa. Då skulle jag skulle inte ens tänka på att använda självmordsvästen, sa mannen i intervjun.

Frågorna efter mötet är många och snurrar i mitt huvud när vi sitter i bilen på väg tillbaka till hotellet. Vi passerar några unga pojkar som skrattar och spelar fotboll på gatan, och jag tänker:

Snart kommer ni bli så pass gamla att ni också börjar ställa frågor om livet och om framtiden.