För någon som tycker om att arbeta i en liten, sammansvetsad grupp slår verkligheten i Damaskus emot mig med full kraft. Innan du ens kan filma en enda ruta måste ett speciellt tillstånd skrivas ut av informationsmyndigheten. Och tyvärr är raderna på den där pappersbiten ofta så knappt tilltagna att du redan efter några dagar återigen är laglös. Därefter måste du på nytt styra bilen genom den våldsamma trafiken, mot myndigheternas väl tilltagna skrivbord.
Ingen har försökt stoppa mig och fotograf Niclas Berglund från att göra olika jobb. De har bara haft försiktiga åsikter och när vi med låg röst försöker diskutera ett uppslag hörs ofta en gäll röst från baksätet:
– We need a permission first!
Nya tillstånd varje dag
Jag vet inte hur många tillstånd vi har tillägnats hittills, men högen av papper är redan tung.
Dessutom får du inte resa någonstans i Syrien utan att ha med dig en ”mediator”, en ”guide” som ska ”minimera dina bekymmer” i landet.
Efter vår första mugg te hos informationsmyndigheten slog vi följe med Eva. Det var hennes första uppdrag, och snabbt förklarade 26-åringen att vi minsann redan följande dag skulle behöva ett nytt tillstånd i Damaskus, om vi ville besöka ett sjukhus. För att inte tala om resan mot den delvis sönderbombade antika ökenstaden Palmyra . Den drygt 30 mil långa resan skulle visa sig kräva nya tillstånd i både Homs och i Palmyra.
Bilen fylldes undan för undan med kvinnor. Vår oberoende fixare, Rauda, styrde hela tiden det växande ekipaget med säker hand. Men det blev trängre och trängre i baksätet på Toyotan.
Golvet skakade när minor sprängdes
När vi nådde Homs hoppade Hayat in bredvid Eva. Hon var klädd i militärkeps och kamouflagebyxor och var den som utsetts att ordna alla papper vi behövde från militären. Hayat gjorde ett grymt jobb, ordnade underskrift efter underskrift och såg också till att vi fick sitta i en militärförläggning och redigera. Utanför de tunna väggarna sprängdes det minor så att golvet skakade, men vi hann i tid till sändning och allt fungerade.
Tillbaka på hotellet i Homs började nya byråkratiska kvarnar att mala. Vi skulle göra en direktrapport och naturligtvis måste nya papper fram. Hayat gav sig ut i natten och kom snart tillbaka med en ny lunta.
– It's all ok now, sa hon...
I sällskap med syriska armén
Dagen efter fick vi stifta bekantskap med Mayada. Hon ordnade med ett besök på en skola. Och Rana tog oss till en park.
Så har tiden varit här.
Det jobbiga är ju att de vanliga människor vi träffar påverkas när de förstår att flera representanter från de syriskas myndigheterna finns med oss.
Tyvärr börjar därför många intervjuer med att personen vi talar med prisar den syriska armén och presidenten – och det har ju sin förklaring.
Det fria ordet är fortfarande fritt för oss, men väldigt påpassat.