Ett foto i min telefon av ett brev från en av pojkarna i grottan. Ett brev buret av en dykare och överlämnat till pojkens föräldrar. Återigen blickar jag ner på de handskrivna thailändska tecknen framför mig.

Efter att Mard tidigare översatt vet jag nu vad det står: ”Jag älskar er mamma och pappa. Var inte oroliga. Jag är säker här. Jag älskar er båda”. Tänker på mina egna barn där hemma.

”Är pojkarna på väg ut?”

Framför mig, på andra sidan vägen, arbetar räddningsarbetare med att sätta upp ett två och en halv meter högt och 25 meter långt plastskynke. Det skärmar av oss journalister från det som sker där bakom.

Är det ett tecken? Är pojkarna på väg ut? Kommer de snart att föras från grottöppningen, in bakom plastskynket och vidare till ambulanserna som väntar en bit bort?

”Måste ha slitits mellan hopp och förtvivlan”

Tänker på barnens föräldrar. De har väntat i veckor nu. Många av dem i huset där borta, hundra meter bakom mig. Flera gånger har våra blickar möts när jag vandrat förbi och någon av dem tittat ut. Uniformerade vakter utanför har hindrat mig och andra journalister från att komma in. Och konstigt vore det väl annars.

Tänker på hur föräldrarna måste ha slitits mellan hopp och förtvivlan så många gånger. Har de sett plastskynket som nu sätts upp? Vågar de hoppas på att deras söner nu äntligen är på väg ut?

Tänker på dem som leder hela räddningsarbetet. Som slåss mot klockan och de hotande monsunregnen. Som måste fatta de kanske livsavgörande besluten om att försöka ta ut pojkarna via dykningar, eller låta dem stanna, med de risker det medför.

”Ser bilder på mina egna söner”

Bläddrar vidare bland foton i telefonen. Ser bilder på mina egna söner där intill bilderna på breven från pojkarna i grottan. Tänker på bilderna där inne från grottan. Bilderna på pojkarna sittande på några stenar, upplysta endast av en ficklampa från dykaren som fann dem.

Sen kommer flashen – pojkarna är ute ur grottan.