Ji Hyun hade aldrig tänkt berätta. Men frågan från hennes äldste son fick henne att ändra sig.
– Han sa: Varför övergav du mig? Då började jag gråta hejdlöst, säger Ji Hyun när SVT:s Världens konflikter möter henne i engelska Manchester.
TV: Se Världens konflikter om Nordkorea i SVT Play
Den som flyr från Nordkorea flyr med livet som insats. Och den som lyckas lever i fortsatt skräck för att bli upptäckt. 49-åriga Ji Hyun har sedan hon flydde för sista gången levt med en ständig rädsla för att bli upptäckt och angiven. Men numera väljer hon att berätta sin historia för att hjälpa andra avhoppare att berätta sin.
”Fanns bara två känslor”
Ji Hyun växte upp i Nordkoreas tredje största stad tillsammans med sina föräldrar – även om familj är ett löst begrepp i landet.
– Vi fick lära oss att Kim Il Sung var vår pappa och arbetarpartiet vår mamma. Så vi trodde det. Jag hade mina biologiska föräldrar, men jag älskade dem aldrig.
– I Nordkorea visade vi bara två känslor: Lycka och hat. Men det var inte våra egna känslor. Om ledarna var glada, så var vi också glada.
LÄS MER: Kim Jong-Un – från medelmåtta till världens värsta diktator
Varje dag tittade Ji Hyun beundrande på sin far i hans partiuniform, hon drömde själv om att få arbeta för partiet. Men som vuxen slogs snart illusionen om landets ofelbara och odödliga ledare i spillror.
”Odödlig” ledare dog
När landets ledare Kim Il Sung dör 1994 blir landet närmast förlamat av sorg. Kulten kring honom är enorm.
– Vi var tillsagda att han aldrig skulle dö. Vi var så förvånade att det kunde hända. Ingen kunde först förstå det, berättar Ji Hyun.
Samtidigt råder svår matbrist och snart är svältkatastrofen ett faktum.
Ji Hyun är 28 år och arbetar som lärare när svälten drabbar landet som värst. Snart kryper den allt närmare. En av hennes elever dör och så småningom även hennes farbror och pappa.
Som en sista önskan vill Ji Hyuns pappa att hon och hennes bror ska ge sig av. Flykten går till Kina med hjälp av smugglare. Väl där krävs de på ännu mer pengar för att även brodern ska få stanna.
Ji Hyun övertalas att gifta sig med en kinesisk man mot betalning, hon säger ja för att rädda sin bror och säljs för 5.000 kronor till en man som bor i ett slitet hus på den kinesiska landsbygden.
Men pengarna ser de aldrig. Och än i dag vet inte Jihyun vad som hände med brodern. Mannen hon gift sig med är missbrukare och när Ji Hyun föder en son vill mannen sälja barnet. Men Ji Hyun vägrar och hotar maken med en kniv.
– Jag sa: Om du rör min son så dödar jag dig. Jag hade redan mist hela min familj. Min son var mitt enda hopp.
Kastades ut från lägret för att dö
En dag är det över. Hon anges för polisen och skickas tillbaka till Nordkorea för att sättas i arbetsläger. Men innan hon skickas i väg får hon välja: Ta med sonen eller lämna honom i Kina.
– Jag kunde inte ta med honom och låta honom svälta. Det var hemskt. Jag sa att de skulle ta honom till hans farmor. Jag ville säga hej då till honom men det fick jag inte.
Livet i arbetslägret är hårt och snart är Ji Hyun svårt sjuk.
– Jag arbetade barfota på en farm. Jag gick i glas och avföring från djuren och mina fötter blev svårt infekterade. De trodde att jag skulle dö och det ville de inte att jag skulle göra i lägret, så de kastade ut mig – för att dö.
Men Ji Hyun dör inte. Istället ger hon sig ännu en gång av mot gränsen. När hon till slut når Kina ringer hon sin son. Han lägger på luren.
– De hade sagt att hans mamma övergett honom. Jag blev så ledsen. När jag till slut träffade honom hade vi varit ifrån varandra i tio månader. Jag grät. Han var så smutsig och tunn.
En räddare i nöden
Ji Hyun försöker fly med sin son. Men hennes skadade fötter gör det svårt.
Vid gränsen till Mongoliet tycks de bli upptäckta. Någon tar tag i JiHyun och hon tror att det är en kinesisk polis. Men mannen som tar tag i henne är nordkorean och hjälper Ji Hyun och sonen över stängslet till mongoliska gränsen. Till slut flyr de tillsammans och söker asyl i England.
För första gången får hon uppleva äkta kärlek.
– Han är min make nu. Det är sådant man bara ser på film, men det är mitt liv, säger Jih Hun med tårar i ögonen.
Och en dag vid matbordet ser hon något som hon aldrig sett tidigare. Sonen med ett leende på läpparna.
– När jag såg att han log började jag gråta. Det var första gången jag såg honom glad. För första gången kände jag min egen lycka här inne, säger hon och pekar på sitt bröst.