För att Parisavtalet ska träda i kraft måste det ratificeras – alltså skrivas under så att det blir giltigt – av minst 55 av de 195 länder som enades om avtalet i Paris. Tillsammans måste de stå för minst 55 procent av de globala utsläppen. Avtalet ska träda i kraft senast år 2020.
Den 22 april öppnade FN:s generalförsamling i New York för signering av avtalet.
– Det är en kamp mot klockan, sa FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon då.
177 länder skrev symboliskt på avtalet. Med sin underskrift lovar länderna att inte handla i strid med avtalets mål och syfte och att ratificera Parisavtalet under de närmaste åren.
– De flesta av dessa länder har också inlett ratifikationsprocessen. Det är i många fall en komplicerad process, som kräver godkännande av ländernas parlament. Också EU, inklusive Sverige, har inlett denna process, säger klimatambassadör Anna Lindstedt som var med och förhandlade fram avtalet i Paris i december förra året.
”Måste vinna laga kraft i år”
17 nationer har ändå ratificerat Parisavtalet. Det är framför allt de små ö-nationerna som redan är hårt drabbade av klimatförändringarna som Maldiverna och Tuvalu, men också Somalia och de palestinska myndigheterna.
– Vi måste få Parisavtalet att vinna laga kraft det här året, sa Ban Ki-Moon vid en pressträff förra veckan.
Han bjöd då in till ett högnivåmöte i FN i september för att påskynda processen för att få fler länder att ratificera och därmed göra avtalet giltigt.
Den svenska regeringen driver att EU-länderna ska ratificera avtalet samtidigt och senast under nästa år. För att Sverige ska kunna ratificera Parisavtalet måste det godkännas av riksdagen.
– EU har ett gemensamt åtagande i avtalet, vilket i sin tur ska delas upp mellan medlemsstaterna. Detta gör processen för EU-länderna extra komplicerad, men förhoppningen är att ratifikationen ska ske så snart som möjligt, säger Anna Lindstedt.
EU är den tredje största utsläpparen, efter Kina och USA, och svarar för cirka tio procent av de globala utsläppen.
USA och Kina tros skriva på snart
Frankrikes president Francois Hollande har sagt att de tänker skriva under i slutet av den här månaden och länder som Österrike, Cypern, Danmark, Luxemburg, Malta och Portugal har meddelat att de ska ratificera avtalet under 2016.
– USA avser tillträda Parisavtalet i år och Kina planerar ratificera avtalet före G20-mötet i Kina i september. Att de två största utsläppsländerna tillträder avtalet så snabbt är en viktig signal, säger Anna Lindstedt.
Förra veckan möttes USA:s president Barack Obama och Indiens premiärminister Narendra Modi och sa i ett gemensamt uttalande att de ska skriva under ”så snart som möjligt”.
Trump vill riva upp Parisavtalet
Samtidigt har presidentkandidaten Donald Trump sagt att han ska riva upp klimatavtalet om om han blir USA:s president.
– Vi kommer att riva upp Parisavtalet. Och sluta betala ut amerikanska skattepengar till FN för program som handlar om klimatförändringen, sade Trump i sitt tal i Bismark, i den oljerika delstaten North Dakota i slutet av maj.
Enligt Trump ger Parisavtalet utländska ”byråkrater” makt över hur USA sköter sin energipolitik.
– Jag ser inte någon risk att det blir pannkaka av Parisavtalet. Däremot är det viktigt att det politiska trycket att skärpa klimatmålen hålls uppe och kompletteras av åtgärder på olika nivåer och av olika typer av aktörer, även städer, regioner och näringsliv. Det är också viktigt att ge fattiga och sårbara länder stöd i form av kapacitetsbyggnad, teknikspridning och finansiering, säger Anna Lindstedt och fortsätter:
– Mätning och uppföljning av klimatåtgärder är en hörnsten i avtalet, liksom olika typer av samarbeten. Att arbeta med rätt prissättning av utsläpp och att styra investeringsströmmar bort från bruna till gröna investeringar är avgörande.
Klimatplaner ses över vart femte år
De löften om utsläppsminskningar som länderna lämnat in inför klimatmötet i Paris är inte juridiskt bindande i avtalet. Löftena räcker inte heller för att uppnå den del i avtalet som säger att jordens uppvärmning ska begränsas till väl under två grader och ansträngningar ska göras för att nå 1,5 grader.
– Avtalet i sig är rättsligt bindande och alla länder är ålagda både att göra åtaganden och att justera dessa uppåt minst vart femte år. Däremot är inte ländernas åtaganden bestämda utifrån, utan bygger på vad länderna frivilligt åtar sig. De åtaganden som världens länder gjort till dags dato är inte tillräckliga för att nå avtalets målsättning. Det är därför som åtagandena måste justeras uppåt efter hand, säger Anna Lindstedt.