Dagen innan fotograf Niclas och jag kliver på evakueringståget klipper vi ett inslag med två män vi träffat på ett sjukhus i Dnipro. De skadades svårt i raketattacken mot järnvägsstationen i Kramatorsk i april, då 50 människor omkom.
Vi går igenom bilder från händelsen, den ena värre än den andra. Kroppar, barnvagnar, resväskor. Stationen var full av folk som försökte fly striderna i Donbas. Nästa dag står vi själva på en liknande station, också den full av flyende som kånkar på barn, katter och väskor.
Oklart vart tåget går
Jag tittar mot den kvällsblå himlen och ryser av en klaustrofobisk känsla. Vi ska sitta på ett tåg i mellan 20 och 40 timmar, samtidigt som Ryssland precis tycks ha utsett just järnvägsnätet som nästa måltavla för sina missiler.
Vi har blivit varnade för att vi kanske måste resa stående. Ibland är tågen så fulla att människor ligger på bagagehyllorna. Men med hårdare strider i Donbas har extra tåg satts in och det finns gott om plats.
Det är också lite oklart vart tåget ska gå. Men det visar sig snart inte spela så stor roll för passagerarna. De flesta vi pratar med har ingen flyktplan. De är beredda att åka vart som helst, bara det är tryggt. De har alla levt under ständig beskjutning dag och natt. Till slut har dödsföraktande volontärer lyckats få ut dem och forslat dem till det här tåget. Många är bleka och avmagrade. Blickarna är tomma.
Ingen människa kan föreställa sig att drabbas av krig. Men när kriget kommer reagerar alla olika.
Vissa agerar snabbt. Tar ut pengar, packar, bommar igen och ger sig av. Andra dröjer sig kvar, några vill stanna och slåss, men de flesta – de vill tro att kriget snart är över och skjuter avresan framför sig. En dag till så kanske det blir vapenvila. Och så finns det de som inte kan fly av egen maskin. Äldre, sjuka eller rörelsehindrade.
Tågvärden Oleh
Tåget vi reser med har tre vagnar med just dem som blivit kvar när alla andra lämnat. De har inte suttit i några skyddsrum eller källare, eftersom de inte kunnat ta sig dit. De har varit i sina hus eller lägenheter och sett hus efter hus rasa omkring dem – tills någon kommit att tänka på deras existens.
De flesta är sängliggande. Vissa så svaga och sköra att de tycks gjorda av glas.
Och så finns Oleh. En tågvärd som evakuerat sjuka från fronten sen kriget började. Dag ut och dag in, vecka efter vecka. I tre månader. Han borde vara utmattad eller förhärdad, eller både och. Men han är full av kärlek till sina passagerare. Han kokar kaffe åt dem, ger dem komplimanger och smeker de oroliga över håret samtidigt som han viskar i deras öron att de är i trygghet nu.
Tåget strävar vidare, rakt genom hela det stora Ukraina. På natten har både Niclas och jag mardrömmar om hur raketer träffar tåget. När Ryssland några dagar tidigare besköt stationer var Olehs tåg bara någon halvtimme bort.
När jag frågar om han inte är rädd visar han en bild på sig själv från dagen innan kriget bröt ut. Han står i en skidbacke i de karpatiska bergen. Två stora vingar av guld står ut från ryggen på skidoverallen. Han älskar slalom, säger han och skrattar. Men när han förstod att kriget var på riktigt avbröt han semestern och gav sig iväg till jobbet för att evakuera flyende. Han säger att han ska åka skidor igen. Att allt kommer att bli bra.
Jag tittar på skidoverallens guldvingar och tror honom. Jag vet nu att änglar finns. Även när det är som allra mörkast.
Se dokumentären Tåget mellan liv och död på SVT Play här.
