2002 kom jag till Sydafrika och började arbeta som SVT:s korrespondent.Nelson Mandelas ande var påtaglig. ”Madiba”, som han kallas av sydafrikanerna, fanns liksom i luften. Jag kände att jag missat något fantastiskt, att jag kommit försent. Inte fått vara med när han frigavs, inte fått vara med under de första åren när det nya Sydafrika formades. Och framför allt; att jag inte fått träffa honom, inte skaka hans hand, inte sitta ner mitt emot honom och göra en intervju. Nelson Mandela hade lämnat både politiken och det offentliga rummet. Han hade gått i pension.

Totalt närvarande i nuet

Men inte riktigt, visade det sig. Då och då, med ojämna mellanrum och lång tid emellan, så dök han upp. Oftast för att göra reklam för välgörenhetsprojekt som hans stiftelse Nelson Mandela Foundation drev.

Så jag fick träffa Nelson Mandela. Inte bara en gång utan flera. Visserligen tillsammans med andra journalister: en handfull eller en större presskonferens. Men det spelade liksom ingen roll. ”Madiba” hade en magisk förmåga att få varje enskild deltagare på de här tillställningarna att känna sig speciell. När man ställde en fråga och han svarade var det som han talade bara till dig. Han var totalt närvarande i nuet och fick en att känna likadant.

Ostyrig och busig

Hela tiden spelade skrattrynkor i ögonvrån; Han var lite ostyrig och busig, hans pr-folk försökte förgäves hålla ordning på honom. Han tilltalade journalister som varit med länge och frågade hur det gick för deras barn i skolan. Han skämtade med oss nya på väg fram till fåtöljen han oftast satt i.  Han tog sig tid. Det var aldrig bråttom. Inget var viktigare än människan. Alla är utvalda, alla är lika.

Det är det jag tar med mig när jag minns Nelson Mandela; Att försöka göra som han gjorde. Att behandla mina medmänniskor väl och med respekt. För det är viktigaste som finns.