Min skolfröken pratade mycket om ”fiendelandet Indien”. Hon hade utsläppt hår och högklackade skor under en pösig byxdress. Islamismen var inte lika närvarande som i dag och terrorgrupper hade ännu inte börjat trappat upp attackerna mot det indiska styret i Kashmir. Desto mer fokus var det på Sovjetunionens invasion i Afghanistan, och på andra sidan av muren i vår trädgård låg ett afghanskt flyktingläger.

Stormakters intressen har länge påverkat situationen i Sydasien. Konflikten om Kashmir har pågått sedan Indien och Pakistan blev självständiga från Storbritannien. Innan britterna fanns inget Indien eller Pakistan, utan ett myller av kungadömen. Lahore där vi bodde låg till exempel i Punjab, ett område med ett eget språk och kultur – som delades mitt itu när Pakistan och Indien bildades.

En befolkning delad på mitten

Jag minns när vi en gång skulle åka genom Punjab till andra sidan gränsen. Efter allt prat om ”fiendelandet Indien” i skolan var jag lite nervös. Vår karavan av vita Volvo bilar väckte stor uppmärksamhet vid den berömda Wagh border. Oändliga mängder stämplar och dokument behövdes för att passera den hårt bevakade gränsen. En gräns som fortsätter att ringla sig norrut genom Kashmir. Precis som Punjab var även Kashmir en gång i tiden ett eget kungadöme. Och även här bor en befolkning som är delad på mitten.

När vi till slut kom igenom gränspassagen fick jag en chock. Allt såg likadant ut på den indiska sidan. Människorna, kläderna, byggnaderna, getterna och vägdammet. När vi åkte vidare till Delhi besökte vi Red Fort, som var lika rött och stort som i Lahore. Jag fick veta att Delhi och Lahore kallas tvillingstäder eftersom de är så lika.

Har inte vågat återvända

Ända sedan vi flyttade tillbaka till Sverige har jag velat återvända till Pakistan, men inte vågat. Mord på journalister förekommer och ett besök skulle kunna göra det svårt för mig att sedan jobba i Indien, eftersom misstänksamheten mellan länderna är så stor.

Men när jag berättar för människor i Indien att jag bott i Pakistan, möts jag inte av misstänksamhet utan av nyfikenhet och värme. Jag får höra att deras mat är så god, deras språk så sofistikerat, deras hy så vacker.

Hittills har jag inte träffat någon som inte ser konflikten mellan länderna som en extremt olycklig historisk omständighet. Frågan är hur länge denna omständighet ska fortsätta att försvåra livet för miljontals människor, som egentligen har så mycket gemensamt.