”Du har ingen aning om hur det är att leva här”, gapar en närmast ursinnig kvinna åt mig.
Och det är sant. Det vet jag faktiskt inte. Jag står mitt på den trånga huvudgatan genom lilla byn med ett gäng turister från USA, Kanada, Malta och Indien som visar varandra sina bilder. Mannen från Indien har tagit 1 500 bilder berättar han. Runtomkring oss vandrar folk med selfie-pinnar och mobilkameror i högsta hugg.
”Det har blivit ett helvete här”, fortsätter kvinnan upprört.
Lokalbefolkningen aggressiva
”Hallstatt har blivit Höllestatt”, försöker jag skämta. Hölle betyder helvete. Men hon är ingen som man skämtar med. Och även om hon är väldigt aggressiv så känner jag faktiskt med henne. Jag ser turister som går in i folks trädgårdar för att få mysiga bilder. Ibland knuffar de varandra i kampen om att få bästa platsen för sin selfie. Det är som att besökarna äter upp byn bit för bit, bild för bild. Jag känner mig faktiskt lite äcklad och tänker först att jag ska låta bli.
Ändå – här kommer det motsägelsefulla – ändå, tar också jag till slut mina selfies. Också jag vill ju visa mina vänner att jag varit här, på den här vackra platsen. Inget filter, bara jag och vyn. Som om jag var här helt för mig själv. Tjena.
”Varför ska alla till samma platser?”
Hallstatts välsignade skönhet, som många i byn lever gott på, har också blivit en förbannelse. Den lilla byn har helt enkelt blivit för populär. Antalet besökare har vuxit utom kontroll för byns borgmästare, som planerar begränsa antalet besökare. Byn sällar sig därmed till städer som Barcelona och Venedig, där protesterna mot överturism varit mer högljudda.
Varför ska alla till samma platser? Det frågar sig en österrikare jag träffar däruppe på utsiktsplatsen. Det finns hundratals superfina platser att besöka i Österrike, säger han, till och med vackrare än Hallstatt. Och då slår det mig att den boken skulle kunna bli en hit: ”Österrikes MINST besökta utsiktsplatser”.