Vi sitter i ett stort hus med journalister, hjälparbetare och en buddistmunk som envisas med att spela enformiga melodier på sin mobiltelefon. Från balkongen kan vi se berget och i ett plötsligt solljus, en paus i det eviga monsunregnandet, anar vi skönheten, storheten och grymheten i naturen här vid gränsen mot Burma.

Området runt grottöppningen är sedan tre dagar avspärrat av polis och militär. Intresset från världens alla medier var så stort att journalisterna hindrade hjälparbetet. Med avspärrningarna tog kaoset slut lika plötsligt som det började och nu sitter vi här, okända och kända journalister från jordens fyra hörn, instängda i ett presscenter rastlöst väntande. 

Jetlaggade journalister

Vänliga thailändska hjälparbetare förser oss med mat och vatten och i ett rum i det stora husets övervåning får jetlagströtta journalister massage. Genom sorlet från hundratals människor hörs en flöjtslinga när också buddistmunken tröttnat på sina enformiga melodier och istället börjar prata i telefonen varifrån melodierna annars strömmar.

Men thailändarnas vänlighet lindrar inte den kollektiva frustration alla utsända här känner; att vara så nära dramat, knappt en kilometer, och ändå inte se eller känna det. Vi utbyter telefonnummer, lovar att tipsa varandra när den första ambulansen med de återstående instängda skolpojkarna börjar rulla mot sjukhuset i provinshuvudstaden Chiang Rai.

En del reportrar ser sluga ut och antyder att de har speciella kontakter som ska varna dem före alla andra när den första räddade pojken når grottan mynning. Men innerst inne vet också dem att vi alla är utlämnade åt myndigheternas presskonferenser. Trycket på de utländska dykarna att ställa upp och berätta om de vågade dykningarna inne den långa grottan är enormt. Men de har stängt av sina telefoner på order av thailändska myndigheter.

Neurotisk jakt

Det stora pressuppbådet här är inte bara en uppvisning i en neurotisk nyhetsjakt, utan också ett bevis för att vissa nyheter förmår fascinera mer än andra. Att omkring 40 kineser dog i en båtolycka här i Thailand för bara några dagar sedan, att syriska barn dödas av ryska och syriska stridsplan i södra Syrien samtidigt som grott dramat utspelar sig och att terrorattacker i Afghanistan och Somalia tar liv varje vecka förmår inte engagera.

Trots att jag varit utrikesreporter i mer än ett kvartssekel kan jag ändå låta bli att förundras över proportionerna. Men sanningen är ju att i det här dramat finns inget komplicerat eller någon tydlig mänsklig ondska. Några fotbollsjuniorer och deras tränare har bara haft otur.

Vad mera oskyldigt finns än unga pojkar som spelar fotboll och blir offer för en naturens grymma nyck? Och ingen kan undgå att imponeras av uthålligheten och tålamodet hos de thailändska pojkarna, pojkar som under sex timmar för första gången i sina liv ska dyka i ett kallt och mörkt vatten med korta avbrott för trånga passager ovanför vattenytan. 

Alla frågar sig förstås samma fråga: skulle jag klara det? Jag, som till skillnad från de instängda pojkarna ändå kan simma, är långt ifrån säker.

Gränslös gemenskap

Det finns också något behagligt i att en hel värld är lika engagerad, ett slags gränslös gemenskap besläktad med den okomplicerade kärleken till fenomen som fotboll, olympiader och schlagerfestivaler. Ändå kan jag inte låta bli att undra. De där häftiga monsunregnen – som länge hotade att dränka fotbollslaget med det udda namnet ”Vildsvinen” – är dom regnen bara en naturens nyck? Eller finns en annan förklaring? Att de ihållande och hårda monsunregnen i själva verket beror på människans klimatpåverkan? Ja, tänk om också klimatkrisen förmådde engagera människor på samma sätt som de instängda pojkarna.