Den som en gång sett förödelsen efter en tsunami på riktigt nära håll glömmer det aldrig. Jag kommer aldrig att bli kvitt minnena av det som mötte mig när jag anlände till staden Banda Aceh en decemberdag 2004.

Den stora tsunamin som inträffat annandag jul hade svept bort hela bitar av staden. Stadsdelen Ulee Lheu var till exempel i stort sett jämnad med marken. Över 130 000 människor hade mist livet i Indonesien vid tsunamin, nästan alla i Aceh.

”Jag kommer aldrig att sluta leta. Aldrig”

Lika lite som jag kan glömma förödelsen, kan jag glömma Erwandi. Vi möttes utanför Rädda barnens kontor i Banda Aceh. Inte långt från Ulee Lheu. Erwandi stod framför en stor anslagstavla full med namn. Namn på överlevande barn som hittats, och vars föräldrar nu eftersöktes.

Han lät fingret löpa från namn till namn.

”Jag letar efter tre av mina barn – och min fru”, berättade Erwandi.

Själv hade han varit utanför staden när tsunamin kom. Äldste sonen hade klamrat sig fast vid några husrester. Trots de enorma mängderna vatten, noll simkunskaper och framforsande bilar och husdelar hade han lyckats hålla sig kvar. Någon hade hittat honom och hjälpt honom. Ett mirakel, som Erwandi beskrev det.

Men de andra fyra, hustrun och de mindre barnen var alltså försvunna. Levde de? Fanns de bland alla de tusen som redan lagts i massgravar? Låg de skadade? Under rasmassorna? Eller på något av alla överfulla sjukhus.

Erwandi hade redan sökt i dagar. Varje dag tog han sig också hit, till anslagstavlan. För att återigen leta bland nya och gamla namn. Kanske hade han missat något.

”Jag kommer aldrig att sluta leta. Aldrig”, sa Erwandi och lät fingret löpa vidare från rad till rad.

Hon har sett bilder – och hört skriken

Hemma vid köksbordet gör min fru ett nytt försök. Och får äntligen tag på sin klasskamrat, som är på säker mark i södra Sulawesi.

Men glädjen lägger sig snabbt. Precis som vi har hon suttit med telefonen i handen. Oförmögen att nå sina föräldrar och syskon. De bor i Donggala en bit från Palu, mitt i tsunamins  färdväg. Även hon har sett nya bilder. På väggen av vatten som vräkt sig in över hus och gator. Och hört skriken.

En vän från Jakarta hör plötsligt av sig. Han har vänner i Palu som nu söker efter sina anhöriga. Som slits mellan hopp och förtvivlan. Snart hör vi om fler och deras letande efter familjemedlemmar.

Precis som Erwandi i Aceh tvingas de nu alla stålsätta sig. För några av de svåraste dygnen i sina liv.

Erwandi hittade aldrig sin familj.

Måtte det gå bättre för våra vänner i Palu.