Supportrar från Nordkorea på Gangneung skridskoarena under vinter-OS i Pyeongchang 2018. Foto: TT

”Hypnotiserande nordkoreansk hejaklack är OS största snackis”

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

En hypnotiserande nordkoreansk hejaklack är OS största snackis, men bidrar knappast till fortsatt olympiskt solsken. Trots ropen ”Vi är ett Korea!”, identiska kläder och synkrona rörelser för bara tankarna till det propagandatåg de är. Och inte – som jag antar var tanken - att nordkoreaner är som alla andra. 

Susan Ritzén

Klimat, miljö och vetenskap

Likväl är vi märkvärdigt intresserade av denna mystiska hejaklack.

”Jaså, en konsert i Gangneung? Sa någon något? Har ingen sett dem på arenorna i dag? De kanske har åkt hem?”.

Sydkoreaner är mer luttrade, klacken har varit här tidigare, första gången redan vid Asiatiska spelen 2002. Det här är deras globala genombrott.

Och först nu, när spelen snart är över, sväljer jag förtreten över att ge utrymme åt så uppenbar propaganda. Då har avhoppares vittnesmål om klacken redan drag av fantasier, vissa medier använder ordet ”sexslavar”. Det låter inte övertygande ens i första artikeln, journalisten lyckas dessutom blanda ihop dem med konsttruppen som redan tagit färjan hem till Nordkorea. 

Men flickorna är i 20-årsåldern och kommer från familjer utan laster i bagaget. Alla är över 1,60 centimeter och smala, och påstås vara utvalda för sina klara rösters skull. Fast vad de tycker vet vi inte. Ingen lämnas ensam en sekund, till och med toalettbesök är en gemensam historia. 

Jakt på en hejaklack

Mystiken tätnar, och så händer det sig att jag för första gången i mitt yrkesliv jagar en hejaklack. Ända till ett avsides hotell över två timmar bort, för att försöka få en pratstund. Men både nordkoreaner och horder av sydkoreansk polis vaktar truppen noga. Ingen vill få de plötsligt upptinade relationerna förstörda av ett spektakulärt avhopp av de här noggrant utvalda flickorna.

Och jag undrar vad Nordkorea egentligen vunnit med sitt pr-tåg? Alla som sett flickorna slås av hur onaturligt de ler och rör sig, även på utflykter när de sägs vara lediga. Truppen är lika konstlad som propagandashower jag inbjudits till i Nordkorea, och med samma säregna huvudkast.

För alla som varit i Pyongyang, som påminner om en stad som fastnat i en tidsmaskin i 60-talet, är det uppenbart att klacken har svårt att få ihop intrycken här i Sydkorea. Propagandan om att Nordkorea är överlägset Sydkorea brukar slås i spillror för avhoppare här, och många tycker uppriktigt synd om flickorna, som tvingas hålla uppe ett samlat sken i vad som sannolikt är en känslomässig berg- och dalbana. Dessutom kommer rapporter om att FN-sanktionerna mot Nordkorea börjar bita, att missnöjet mot regimen möjligen växer. De har en del att tänka på.

Framhäver en brutal regim

Ingen är således helt oberörd, men om tanken var att vi skulle uppfatta dessa 229 kvinnor som alla andra – då har PR-kuppen misslyckats. Inga uppvisningar i världen döljer att Nordkorea är en brutal regim som utvecklat kärnvapen i strid med FN:s resolutioner i decennier, och nu ägnar sig åt att hota sina fiender – i första hand USA. 

Och en av de inlånade amerikanska spelarna i det gemensamma syd- och nordkoreanska hockeylaget, Randi Griffin, som vi intervjuat tidigare inför OS, ifrågasätter om klacken alls brydde sig om matcherna. 

- De verkade hålla på med sin egen grej, sa hon avmätt efter att ha gjort ett av lagets två mål i hela turneringen. 

OS-solen är redan i moln

Solskenet som inleddes när Nordkorea ville delta i OS är redan skymt av upptornande moln. USA:s vicepresident Mike Pence fick kritik för att vara den enda som inte stod upp under OS-invigningen när det gemensamma koreanska laget marscherade in. Nu slår han tillbaka. ”Amerikas förenta stater står inte upp för mordiska diktaturer, vi ställer oss upp emot dem”, sa Pence häromdagen.

I USA kritiseras medier som rapporterat positivt kring både hejaklack och Kim Jong-uns syster vid samma invigning. ”Kom ihåg vilken regim hon kommer ifrån”, sa Pence efter att ha vänt på klacken för att slippa hälsa på Kim Yo-yong. Istället bjöd han in pappan till unge Otto Warmbier, som avled i juni efter 1,5 års nordkoreansk fångenskap. 

Kanske vänder propagandavindarna under dagens OS-avslutning. Nu ställs tillresta Ivanka Trump, dotter och rådgivare till Donald Trump, mot en hög nordkoreansk delegation med en tidigare chef vid Nordkoreas brutala underrättelsetjänst. Det är lätt att förstå var sympatierna hamnar nu.

Har något egentligen förändrats?

Kvarstår gör faktum: Varken Sydkorea eller USA är hittills beredda att avstå från militärövningarna med simulerade anfall mot Nordkorea som planeras efter Paralympics i mars. En övning som Nordkorea betraktar som en krigshandling. 

Nordkorea i sin tur är inte villigt att avbryta de kärnvapentester som hela världssamfundet fördömer, dem som redan påstås nå USA, och som Donald Trump sagt gör att han inte utesluter militära alternativ på Koreahalvön. 

Så vad innebär egentligen den olympiska solskensperioden och att nord och syd nu samtalar igen? Kanske blott inget, om USA och Nordkorea fortfarande inte hälsar på varandra. Och om inga samtal hålls mellan parterna, och mellan Kina och USA, som kan skapa en mer stabil situation här på Koreahalvön. 

Nordkoreas ”charmoffensiv” till hejaklack får i vilket fall inte tala med mig eller någon annan. I ishallen i Gangneung sjunger de likväl entusiastiskt – långt efter att alla andra redan lämnat matchen. 

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.