Vi har just rest runt i världens mest slutna land och varje sekund fått kämpa med våra guider för att få filma också det som inte är skinande och blankt. De risiga husen och trasiga gatorna utanför Pyongyang, de urmodiga maskinerna och öde bilvägarna. Det som var vårt uppdrag, att visa vardagen.
Jag lutar mig tillbaka i flygplanssätet och minnesbilder rullar i huvudet. Den snöiga bussresan till den sydkoreanska gränsen. De 20 milen på den knaggliga led de kallade motorväg tog drygt fyra timmar. Den lilla bussen saknade stötdämpning så vi studsade hit och dit på sätena när chauffören körde över stora hål i asfalten. På grund av de internationella ekonomiska sanktionerna saknas olja, och utan olja går det inte att göra asfalt och laga vägen, berättade en av guiderna.
Sanktionerna påverkar landet, det är helt klart, men samtidigt var alla vi träffade måna om att framhålla att Nordkorea klarar sig på egen hand.
Rapporter om svält
Biståndsorganisationerna har dock rapporterat om svält på landsbygden, och i torsdags bad den nordkoreanska regeringen FN om nödhjälp på grund av matbristen – första gången de kommer en sådan vädjan.
Sommarens skörd har varit dålig på grund av torkan, och inte heller denna vinter ser det ut att komma mycket nederbörd, så risken är att även nästa års skörd blir dålig. Men vi fick inte se så mycket mer av landsbygden än de torra åkrar och nakna flodbäddar som susade förbi bussfönstret.
Överhuvudtaget var det mycket vi inte fick filma och jag försökte flera gånger föra ett resonemang om varför. Vad är det ni vill dölja? Alla länder har ju risiga hus och trasiga maskiner. Informationsbristen göder bara omvärldens fantasier. En nordkorean sa att de skäms så mycket:
– Vår skamkultur är djupt rotad. Vi vill bara visa det som är fint. Det som är fult använder amerikanerna bara som hatpropaganda mot oss.
”Bara kriminella lämnar Nordkorea”
Vid gränsen var det fridfullt och vi såg knappt några soldater. Den nordkoreanska löjtnanten som visade oss runt berättade att ingen av soldaterna bär vapen längre i den demilitariserade zonen, vare sig på syd- eller nordsidan. När jag frågade om det skett några incidenter den senaste tiden, någon som har försökt ta sig över gränsen, blev jag avbruten av guiden som tyckte att frågan är oförskämd.
– Det är ju bara kriminella som lämnar Nordkorea, fnyste han.
Både guiden och löjtnanten skrattade högt över att jag ens tänkte tanken. Svaret kändes konstigt först, men när vi tragglat vidare om varför de reagerat så kraftigt, handlade det helt enkelt om att de båda länderna faktiskt forfarande är i krig med varandra. Flyr en till Sydkorea betraktas en helt enkelt som desertör.
Det är just genom deras berättelser, de som hoppat av, vi har mycket av våra bilder och uppfattningar om Nordkorea att tacka. Till sanningen hör också att det är förbjudet i Sydkorea att tala väl om Nordkorea, så avhopparna är tvungna att ta avstånd från sitt gamla land. Även om det inte finns någon anledning att misstro deras stundtals ganska skrämmande beskrivningar, är det viktigt med en kritisk läsning av alla redogörelser som sipprar ut från detta isolerade samhälle.
Blandade känslor
Vi lämnar Nordkorea med blandade känslor. Lättade över att inte vara övervakade varje steg vi tar längre – och över att vi inte trampat i något klaver som ohjälpligt diskvalificerat oss i värdlandets ögon. Nöjda med att vi fått en hel del material med oss, men frustrerade över att inte kunna skaffa en helhetsbild eller undersöka vardagslivet på egen hand.
Sannolikt kommer vi aldrig att träffa våra guider igen, eller ens ha någon kontakt med dem. Vi kan ju inte direkt bli Facebookvänner, då de inte har tillgång till den världen. De har slitit i åtta dagar för att vi ska få en så bra bild som möjligt av Nordkorea och verkar uppriktiga i kärleken till sitt land. De har bemött oss vänligt och tålmodigt, kämpat för att inte överskrida de gränser de vet att de måste hålla oss inom.
Vi visste att det var en regisserad bild av landet vi skulle erbjudas. Ändå känns det sorgligt att umgås med medmänniskor så garderat, att alla samtal är så minerade. Vi kan bara hoppas att en dag kunna komma tillbaka och uppleva större frihet och frimodighet i våra möten med detta hårt prövade folk.