När jag som utländsk journalist kom till Kina för två år sedan möttes jag av nyfikenhet och värme. Visst, myndigheterna hade redan från början tummen i ögat på mig, men människorna visade den spontanitet och glädje jag kommit att se som en älskvärd sida av den kinesiska kulturen.

Det uppvägde de återkommande kontrollerna, polisbesöken och olika registreringstvången som utlänningar underkastas i landet. 

Byter säte i t-banan

Men det är annorlunda nu. Först trodde jag det var en tillfällighet att kvinnan som satt i närheten av mig på tunnelbanan reste sig och flyttade ett tiotal meter bort. Tunnelbanan är fortfarande ganska glest besatt i Pekings morgonrusning, även om huvudstaden börjar öppnas igen. Tredje morgonen som min blotta närvaro pressar bort mina medpassagerare till andra änden av tunnelbanevagnen, måste jag erkänna att det är nog ingen tillfällighet.

Jag är helt enkelt skrämmande. Jag är en möjlig motståndare i det kinesiska folkets krig mot viruset. Det kallas så här och regimen har utsett alla kineser till viruskrigare.  

Kontakt med ”fienden”

Runt om i Peking hör jag likande historier om fientlighet och misstänksamhet mot utlänningar:

En kinesisk vän berättar att hon inte får hyra en ny lägenhet, eftersom hon är gift med en kanadensare. En annan kinesisk vän, som jobbar med utländsk media, berättar att han numera nästan slutat umgås med sina kinesiska barndomsvänner för att de tycker att han har för nära band med fienden, det vill säga utländska journalister som sprider ”fake news”. På lekplatser försvinner kinesiska familjer när blonda barn dundrar in. 

När budskapet som sprids i kinesisk media just nu är att smittan kommer in i Kina från utlandet är det kanske inte så konstigt. Propagandan syftar dels till att faktiskt hindra en ny smittvåg i landet, dels till att avleda uppmärksamheten från myndigheternas egna misslyckanden och senfärdighet vid utbrottets början. Det fungerar.  

Rykten sprids

Kina har sin speciella myndighetskontrollerade version av “fake news” och nättroll. Rykten som sprids på sociala medier handlar om hur utländska stater famlar och misslyckas i kampen mot viruset, och om hur utlänningar i Kina beter sig oklokt och riskabelt.

Det är obehagligt, men jag påminner mig om att människor med asiatiskt utseende och påbrå trakasseras i väst, att storstadsbor ses som ett hot på landsbygden även i Sverige, att unga ibland demoniseras av äldre… 

Mental fälla

Under en repressiv regim tar sig främlingsfientligheten särskilt samordnade och obehagliga uttryck, men jag vill inte luras i den mentala fällan att svara med samma mynt: med allmän fientlighet mot kineser. De är som folk i mest. I grunden minst lika sociala, hjärtliga och öppna som vi, och i dag minst lika rädda, jagade och lättprovocerade.

Jag längtar efter dagen då jag och mina grannar kan ta av maskerna och le mot varandra igen.