Jag glömmer aldrig den isande känslan, sekunderna efter att jag svarat i telefonen.
”Det har varit en jordbävning här. Vi låg och sov när allt började skaka. Alla som kunnat har rusat ut. Vi står här nu. Ingen vågar återvända in”, berättade min hustru på telefon från Indonesien.
Det vi länge fruktat var verklighet. Ett stort skalv hade inträffat nära vårt hem i Yogyakarta.
Senare skulle det visa sig att nästan 6 000 människor förlorat sina liv och att tiotusentals skadats. Vår by klarade sig väl och vi fick rikta in oss på att hjälpa andra som drabbats långt värre.
Det här var i maj 2006 men än i dag bär vårt hus spår av skalvet. Jag var där för två veckor sedan. Lät handen glida över de små sprickor vi låtit vara kvar, som ett minne av en dag vi aldrig glömmer. Och som en påminnelse om att det som hände skulle kunna hända igen.
Del av vardagen
Den här gången är det boende på ön Lombok som drabbats. När jag nu skriver detta är det ännu oklart hur många som dött. Få länder i världen är så hårt drabbade av jordbävningar som Indonesien. Vetskapen om att ett skalv kan komma är en del av alla indonesiers vardag.
Den som har råd bygger lite bättre, lite starkare hus. Andra, och de är många, tvingas nöja sig med enklare, svagare konstruktioner. När skalven kommer är det därför ofta de fattiga som drabbas värst. Det är de som dör när husen faller och det är de som står bostadslösa efter skalven.
Finns inga försäkringar
Hemförsäkringar är ett okänt begrepp i Indonesien. Myndigheterna hjälper till, men ofta räcker hjälpen inte när många drabbas samtidigt. Så den som var fattig redan innan skalvet tvingas inte sällan bygga ett lika dåligt, eller än sämre hus. Därför riskerar samma människor att drabbas igen, vid nästa skalv.
För det kommer fler jordbävningar. Det vet vi alla som på olika sätt har kopplingar till landet.
Varje gång jag ser de små sprickorna där på väggen i mitt eget hus blir jag påmind. Sprickorna berättar för mig att frågan är inte om det kommer nya skalv.
Frågan är när nästa skalv kommer. Och var.