I september drog en karavan av polisbilar in i gryningen i den välmående staden Seregno i Lombardiet, några mil norr om Milano. Poliserna grep ett tjugotal personer.
En av dem var stadens borgmästare. Liksom de andra misstänks han för samröre med Calabriens organiserade brottslighet, den så kallade ’ndranghetan. Under de senaste decennierna har Italiens olika maffior spridit sig i hela landet och lyckats infiltrera politiken och näringslivet på samma sätt som de av tradition gör i Campanien, Calabrien och på Sicilien.
Sänker förtroendet för myndigheter
I dag sker det oftast utan blodiga uppgörelser mellan människor som inte alls ser ut att vara kriminella. Seregnos borgmästare är en välvårdad man i 45-årsåldern som ingen skulle tro var en maffiaboss.
Det är han inte heller. Men han är en av många som enligt polisen har sett sin chans att använda ’ndranghetan till sin egen fördel. I så fall gör han det utan att inse, eller bry sig om, de förödande konsekvenserna för det redan låga förtroendet för institutionerna i landet.
Sprider sig norrut
I Norditalien var människorna stolta över att inte ha någon organiserad brottslighet. Det hörde den fattiga södern till, en del av dess historia och kultur.
Men så är det inte längre. Bland de 18 italienska kommuner som är tvångsadministrerade på grund av maffiainfiltration, ligger några i norr. Till dessa små, rika städer, kommer ’ndranghetans bossar för att lägga vantarna på kokainhandeln. Inkomsterna används bland annat för ocker och när låneoffren inte kan betala de skyhöga räntorna, tar ’ndranghetan över deras verksamhet.
Därmed blir de svarta pengarna vita och maffians bulvaner blir rumsrena. Sedan börjar man bearbeta politikerna med mutor och löften om röster i utbyte mot tjänster som oftast handlar om penningtvätt: byggtillstånd, entreprenader av alla slag, från sophämtning till flyktingmottagning. Det var ungefär så det gick till i Seregno.
Hellre dö än försvinna i hopplöshet
I norra Italien är maffiorna dock fortfarande ett förhållandevis nytt fenomen som går att bekämpa.
I södra Italien däremot, utgör de ett ständigt hot som lägger sordin på allas vardag. En fattig napolitan vet från barnsben vilka camorrafamiljer som styr hens stadsdel och hur hen ska förhålla sig till dem. Eftersom framtidsutsikterna på sådana platser ofta är så dåliga, känns det lönlöst att protestera. Då är det lättare att följa med strömmen, antingen genom att låtsas som man inte ser eller genom att bli en del av organisationen.
Roberto Savianos nya roman Blodsleken berättar med skrämmande realism hur tonåringar väljer camorran och riskerar allt för att bli sedda, rika och fruktade. Hellre dö än att försvinna i den gråa massans hopplöshet.
Frivilliga tar upp kampen
Den organiserade brottsligheten präglar alltså Italien från norr till söder, om än på olika sätt. I dag är rättsväsendet mindre korrumperat och det civila samhället aktivt på många håll.
Frivilligorganisationer som Libera och Addio Pizzo i södern använder fastigheter och mark som polisen beslagtagit av bossarna för att skapa nya jobb, undervisa och engagera människor i maffiatäta områden. Många affärsinnehavare och företagare på Sicilien vägrar i dag att betala beskyddspengar till maffian.
Ett tragiskt evighetsprojekt
Men att utrota den organiserade brottsligheten är ett evighetsprojekt och de djupa sår den orsakat är svåra att läka, för samhället i stort och för de direkt drabbade. Varje år högtidlighåller italienarna minnet av undersökningsdomare, poliser, journalister, författare och vanliga, modiga medborgare som har satt sig upp mot maffiorna och betalat med sina liv.
Det är lika tragiskt som att så många unga syditalienare dör som maffiornas hantlangare därför att de råkade födas i en landsände och en miljö där legalitet inte är regeln utan undantaget.