Vi får höra att polisen jagar iväg strejkande arbetare från Minsks traktorfabrik, MTZ och beger oss dit.
Vi vill ha de där bilderna på strejkande arbetare i hjälm och arbetsoveraller. Vi kommer för sent. Den öppna platsen utanför fabriken är tom, sånär som på en fångtransport längre bort. Plötsligt står en fabriksarbetare, dock utan hjälm och arbetskläder, framför oss. Han vill berätta om varför han valt att säga upp sig. Inte bara strejka. Han är upprörd, men lugn och stolt. Han är ingenjör och har en specialistanställning på fabriken.
Vi spelar in. Långt bort i bakgrunden anar jag två kravallpoliser. Stora, långa, klassiskt klädda i svarta åtsmitande kläder, med svarta masker för ansiktena, svarta långa batonger. De ser ut att patrullera. Vi avslutar lugnt intervjun och mannen försvinner iväg. Vi dröjer oss kvar, lite rådvilla över situationen. Hur använder vi den här intervjun?
Kravallpoliserna tar sikte på oss
Plötsligt ser jag att de två kravallpoliserna verkar ha satt sikte på oss. De går, inte springer, men går målmedvetet mot oss.
Vi går ut mot avenyn, går, inte springer för att inte väcka mer uppmärksamhet. Vi väljer att inte gå ner i gångtunneln av säkerhetsskäl utan tar höger på avenyn. Vi går runt en buske och tänker att poliserna vänt igen och struntat i oss. Men så plötsligt dyker de upp bakom busken, alldeles intill oss. Samtidigt stannar en vältvättad Volvo XC60 upp intill oss och en bakruta rullar ner. Där sitter en tjej. ”Vad händer”, frågar hon. ”Kan vi hoppa in i din bil”, frågar vi. ”Självklart” säger hon och tittar på poliserna som nu är riktigt nära och ökat på stegen.
Gasar ifrån poliserna
Vi hoppar in i bilen och kör, precis när den maskprydde polisen kommer alldeles inpå, som att han vill sträcka handen efter dörrhandtaget. Jag ser trafikljuset framför oss. Det är gult. Jag hinner tänka: ”slår det om till rött nu är det kört”. Men det slår om till grönt. Mannen bakom ratten gasar och vi lämnar poliserna bakom oss.
Tjejen, som visar sig heta Julia är helt cool, frågar vart vi vill åka. Det känns som om hon är någon slags kändis med privatchaufför, där hon sitter mycket snyggt klädd och bara supercool i baksätet och ger mannen vid ratten lite instruktioner då och då.
Tänker på kollegorna
De skjutsar oss in till Kupalovteatern där det också pågår en strejk, bland teaterns skådespelare. Vi tackar henne, byter nummer och hoppar ur.
Nu grips en massa journalister i Minsk. Båda belarusiska och utländska. Kanske måste de åka i en sån där fångtransport, avtozak.
Vi slapp det den dagen i Minsk, tack vare Julia. Mina tankar är med mina gripna kollegor.