Det har gått 40 år sedan det iranska folket utan vapen gemensamt lyckades störta monarkin. SVT:s bildarkiv har varit en guldgruva för reporter Gilda Hamidi-Nia och mig i sökandet efter vad som verkligen hände när våra föräldrars generation trotsade en fruktad kung som förtryckte oppositionella och intellektuella.
Varje röst och bild vi har hittat har gett oss en pusselbit i arbetet för att förstå hur så många under så lång tid kunde trotsa sin rädsla.
Nobels fredspristagare: ”Vi har yttrandefrihet”
Vi har sett och hört glädjen hos dem som där och då lyckades med sitt mål att störta en diktator. Men vi har också hört vittnesmålen om besvikelsen och skammen över att revolutionen blev något annat än det de hade velat. Att Iran inte fick den demokrati som folket törstade efter. Att kvinnors rättigheter minskade. Att yttrandefriheten inskränktes.
Iranier har länge vetat hur högt priset är för att säga sin mening. Under århundraden har en kultur byggts upp där kritik placerats mellan raderna, inte på dem.
Människorättsaktivisten Shirin Ebadi som 2004 tog emot Nobels fredspris sa en gång till mig lite skämtsamt:
– Vi har yttrandefrihet i Iran. Det som är problemet är vad som händer efter att vi har yttrat oss.
Vad blir arvet av tystnad?
Men det är inte bara de som befinner sig i Iran som har påtvingats ett tystnadens och rädslans arv. Trots att miljontals människor med iranska rötter sedan länge bor i länder med starkare yttrandefrihet oroar sig många för vad öppen kritik av staten kan innebära.
Att som journalist försöka dokumentera iraniers samtid är därför en utmaning. Vad kommer vi att lämna efter oss till SVT:s arkiv, om alla väljer tystnaden?
De svenskiranier som trots allt har ställt upp med namn och bild i våra artiklar och inslag vet vad kostnaden kan bli. De konstaterar krasst att de nu har ”bränt sina broar”. Men kanske är det ändå så att tillräckligt många skadade broar tillsammans kan bilda en förbindelse mellan det gamla och det nya.
Och även om vi inte kan rå för allt som vi har ärvt, kan vi se till att inte föra vidare det till nästa generation.