Liken är så många att de nu läggs på hög på golvet i ett av stans bårhus. ”I juni snittade vi på 10 kroppar och nu är vi uppe i 30. Jag hoppas det här är toppen och inte bara början…” Foto: Nicolai Zellmani/SVT

Kropparna som ingen gör anspråk på

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

Det gör ont att se och fotografera vad jag inte kan beskriva som annat än en hög med döda på golvet. Kropparna får inte plats klokt på bårhusen längre. Men det är de här döda det handlar om – smärtpunkten i president Dutertes drogkrig.

Susan Ritzén

Klimat, miljö och vetenskap

Hur kan man, som president Rodrigo Duterte, säga att man är beredd att slakta tre miljoner människor, och ändå förbli den näst mest populära presidenten i Filippinernas moderna historia?

Vad ligger det för Zeitgeist i det?

Filippinernas blodiga drogkrig

Vad är det för fatal avtrubbning inför dödligt våld som vi ser i Filippinerna? Och är droger ett sådant hot mot den här nationen som det framställs av president Duterte och andra?

Många frågor väcks under vår intensiva bevakning av drogkriget i Filippinerna. Tydligast blir det kanske i hur olika vi hanterar det som händer, vi och våra kollegor där. De har sett det mesta förr. Går inte sönder så lätt.

För vi möter chockade och sörjande varje dag nu. För mig är det fortsatt en känslomässig berg- och dalbana, även om den planar ut för varje dag. Och för många i omvärlden framstår det som händer i Filippinerna som helt galet.

Till sist tar Stockholm bort ett inlägg jag gör för att det är för mycket stötande detaljer, i alla fall för den som är långt bort från Filippinerna.

Uppenbar brist på respekt

Så en dag. På bårhuset i ett hörn av Metro Manila, ser jag plötsligt mina filippinska kollegor haja till. Inför högen av kroppar på golvet.

Inför den uppenbara bristen på respekt för de döda.

– Jag visste inte att det var så här, säger Shirley tyst.

Vi står framför åtta oidentifierade, nakna människor, bristfälligt insvepta i plast och tyg. Det är svårt att säga hur gamla de är, men det verkar vara bara män. De får inte plats någon annanstans än i ett hörn på golvet i det lilla lokala bårhuset. Och fläkten surrar öronbedövande nu.

Andra kroppar ligger på det som finns att lägga dem på. På någon av de döda har man börjat ställa kartonger som inte får plats någon annanstans.

I förra veckan tvingades begravningsbyrån på eget bevåg och utan ersättning att massbegrava fem döda, eller om det var sex, som inga anhöriga kommit och gjort anspråk på. Ingen minns riktigt hur många det var.

Och nu är golvet redan fullt igen.

De har aldrig upplevt något liknande.

Mer våldsam modern historia

Då får ni komma ihåg att Filippinerna ett land med en mycket mer våldsam modern historia än många andra länder. Med en diktatur i färskt minne, och med flera tidigare regeringar som anklagats för korruption och i vissa fall också – för att döda politiska motståndare och fiender.

Jag vill upprepa det här, att de vi talar mer på begravningsbyråerna aldrig upplevt nåt liknande. För jag får en massa mejl nu som hävdar motsatsen. Som säger att västvärlden inte alls förstår situationen i Filippinerna.

De anser att det här inte är någon anmärkningsvärd situation, men att drogproblemet i själva verket är gigantiskt. Att vi medier dessutom ljuger om presidentens kampanj, och att vi bara bryr oss om langare, men inte om oskyldiga offer för drogkriminalitet.

Jämförs med ohyra

Det finns en utbredd brist på medkänsla för de här människorna. Som i hatiska kommentarer om drogkriminella på nätet, där de jämförs med ohyra. Vi möter det i vissa anhöriga som beskriver sina närmaste som ”dutertade”, men som varken fördömer presidenten eller kampanjen, utan de olyckliga omständigheter som gjorde att deras anhöriga kom i vägen för våldet.

Något av det mest sorgliga i jakten på extrem ordning och reda som den politiskt vänsterlutande presidenten Rodrigo Duterte nu bedriver – är att det är hans egna väljare som förlorar anhöriga nu.

Det är i första hand drogmissbrukare och smålangare som skadas och mister livet i polisens drogoperationer och som dödas av dödsskvadroner i natten. Nästan bara fattiga betalar det allra högsta priset.

Och ingenstans blir det faktumet tydligare än här på bårhuset. Många familjer har inte ens råd att begrava de sina.

Stödet inte lika kompakt längre

Stödet för president Rodrigo Duterte är fortsatt starkt i Filippinerna. Men kanske inte lika kompakt längre.

Nanay Nely i Tondo har inte haft råd att själv begrava sitt torterade barnbarn, och säger till oss att hon aldrig kommer att rösta igen.

Det tänker inte Allan Vargas heller, han vars styvson sköts ihjäl i sömnen, med flera skott i huvudet vid bankomaten i Commonwealth. Bara badtofflorna gjorde att han kunde identifieras.

Och vi har nu nära 3.800 döda på drygt 100 dagar, nästan bara civila. Och nu vill president Duterte fortsätta drogkriget i ett halvår till.

Den anonyme begravningsentreprenören i Metro Manila med decennier av erfarenhet av att hantera plötsliga och våldsamma dödsfall, vet inte alls vart det här ska sluta. Men han tror att det kommer att ta flera decennier att hela Filippinerna igen.

Det här är ett land som har sett allt nu. Och därför i viss mån har förlorat känslan för vad som är normalt. Precis som länder som har varit i krig.

Fast det här är inget krig. Det är en antidrogkampanj – det säger presidenten.

Shirley heter egentligen något annat.

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.

Filippinernas blodiga drogkrig

Mer i ämnet